I uppföljaren till Lewis Carrolls klassiker ”Alice i Underlandet”, som blev film 2010, återvänder Alice (Mia Wasikowska) till Underlandet genom en spegel. Hattmakaren (Johnny Depp) är sjuk av längtan efter sin familj, som han tror dog för länge sedan. Alice uppgift blir att resa tillbaka i tiden och rädda familjen. Filmens tema är att man inte kan ändra i det förflutna, men man kan lära sig av sina misstag.

Men själva berättelsen blir egentligen lite sådär. Det som gör Alice så bra i filmversion är snarare de magnifika miljöerna, med tebjudningar i färgsprakande trädgårdar. Även karaktärerna gör filmen väl sevärd, bäst och vassast är Röda drottningen som spelas av Helena Bonham Carter. Här får vi veta hennes historia, varför hon fick sitt stora huvud och sitt dåliga humör.

Det jag älskar mest med böckerna är ordlekarna och de finns med en del även i filmen. Den förra filmen var mer skruvad men inte bara på ett positivt sätt, totalt sett är uppföljaren bättre. Här slipper vi dansnummer och här kommer med en allvarligare aspekt på knäppheten där Alice i en scen hamnar på mentalsjukhus och diagnostiseras med ”kvinnlig hysteri”.

Alice är hjältinnan som saknats i många äventyrsfilmer och borde kunna konkurrera med Elsa som tjejfavorit även om ”Frost” kanske har en lite yngre målgrupp än ”Alice i spegellandet”. Sedan finns det 30-åringar, som jag själv, som gillar båda.