Almedalsveckan är i full gång och i år är antalet seminarier och journalister fler än någonsin. Mycket har förändrats sedan Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak och talade till folket. Då var det spontant och litet. Nu är Almedalsveckan ett välregisserat, gigantiskt maskineri av tält som byggs upp, gator som städas och lobbyister som gör allt för att synas och sticka ut i folkhavet. I år delas det ut flygblad, godis och nyckelband, bjuds på alkoholfria drinkar med smak av rabarber och talas om allt från vikten av en ökad insyn i friskolorna till om en högre lönespridning behövs i välfärden.

Men även om man kan imponeras av alla seminarier, finns det också många som gör ett jättejobb under veckan utan att de någonsin nämns i artiklar. För bortom seminarierna och alla mingel finns en annan verklighet som är minst lika viktig.

För att säkerheten ska fungera arbetar en mängd poliser för att politiker och andra ska kunna känna sig trygga. För att alla lobbyister och journalister ska orka med jobbet arbetar servitriser och hotellstädare hårt med att servera luncher och städa hotellrum.

Och samtidigt på Visby lasarett är det vardag för undersköterskorna. För människor blir sjuka och barn föds året runt, dygnet runt också under Almedalsveckan.

Den som promenerar i Visby hamn under veckan kan hälsa på anställda i räddningstjänsten på Gotland. Men för brandmännen pågår också vardagen landet runt med trafikolyckor, skogsbränder och drunkningstillbud som de rycker ut på och där de dagligen räddar liv. De har en arbetsmiljö som är tuffare än de flestas.

Almedalen är kort sagt fullt av människor som jobbar hårt, som städarna som bäddar sängar och tömmer papperskorgar så att statministern och partiledarna kan göra sitt jobb. Som diskarna som plockar disk så att alla som arbetar under veckan kan få rena tallrikar att äta på, som bussförarna som kör flygbussar i skytteltrafik till flygplatsen och som undersköterskorna som tar hand om den som behöver det på Visby lasarett. Utan alla dessa hjältar ingen Almedalsvecka.