Amanda Kernell gör film av sina rötter

|”Sameblod” är filmen Amanda Kernell tidigt ­visste att hon skulle göra. Nu är den här. Och den gjorde braksuccé på Göteborgs filmfestival.

Året är 1933. Svenska staten skickar upp delegationer till norra Sverige för att mäta skallarna på de samiska barnen som fösts ihop på en internatskola.

Mycket av stoffet till filmen ”Sameblod” om tonårsflickan Elle Marja, som vägrar låta sig kuvas, har regissören hämtat ur sina egna rötter och från intervjuer med andra äldre samer.

– Det var en i publiken som frågade efteråt om det här var påhittat. Men tyvärr är det väldigt inspirerat av verkligheten, säger regissören Amanda Kernell, när vi träffas för en hastig intervju mitt under Göteborgs filmfestival.

Det är en storsatsning på samisk film under festivalveckan. Och mest i centrum står Amanda Kernell för sin hyllade långfilmsdebut ”Sameblod”. Alla vill träffa henne. Efter premiärvisningen jublas och applåderas det länge i salongen. 

–  Folk är extremt positiva. Men det bästa betyget är nästan de som kom fram efteråt och grät och sade ”jag kan inte prata om det här än, jag måste gå hem”. Och de som berättar om sin bakgrund och vad den betyder.

”Jag kommer från en familj som splittrats. En del av familjen tar starkt avstånd från det samiska och har helt bytt liv.”

I ”Sameblod” bestämmer sig Elle Marja för att lämna Nomadskolan, en internatskola för samiska barn, och bege sig söderut och bli ”svensk”. Även om hon försöker tvätta bort sin samiska identitet så är hon rakryggad och stursk.

– Jag har börjat tänka att jag felformulerat det när jag sagt att filmen handlar om skam. Den handlar mer om värdighet. Hur ska man bevara sin värdighet i ett system där det är svårt? säger Amanda Kernell.

Hon säger att hon alltid vetat att hon en dag skulle göra den här filmen. 

– Jag kommer från en familj som splittrats. En del av familjen tar starkt avstånd från det samiska och har helt bytt liv, och i en annan del är vår historia väldigt viktig, med renskötsel, språk och jojk och allt. Jag har alltid undrat hur det kunde bli så splittrat.

Hon har själv upplevt hur det samiska arvet känts påträngande. I tonåren, om hon bjöd med nån kompis hem, ville hennes pappa gärna jojka. 

Men boken han skrev på när hon var liten, har hon aldrig fått läsa. ”Det enda exemplaret är borta” heter det.

– Jag tror att det var för nära eller för tidigt. Men jag har alltid undrat vad boken innehöll.

”Jag ser ju så svensk ut så jag har alltid det valet. När ska jag nämna mitt samiska ursprung, när ska jag inte nämna det?”

Amanda Kernell väjer undan en smula för frågorna om varför samisk film fått ett sådant genombrott just nu. Möjligen kan det bero på ett uppvaknande i svenska medier, tror hon.

– För mig har den samiska kulturen alltid funnits: samiska artister, poeter, författare, förebilder, säger hon i hissen på väg upp till festivalhotellets tak för fotografering.

Filmen utforskar betydelsen av rötter och ursprung. Själv påminns Amanda Kernell om detta när hon åker världen runt för att prata om sin nya film.

–  Jag ser ju så svensk ut så jag har alltid det valet. När ska jag nämna mitt samiska ursprung, när ska jag inte nämna det? Varje gång jag visar filmen måste jag fundera på om jag ska ha kolt på mig eller inte. Jag blir sedd på två helt olika sätt. Utan kolt blir jag mer en professionell regissör. Med kolt vill folk fotografera en mer, man blir mer ett objekt.

Hon hoppas och tror att filmen, även om den har ett historiskt tema, även ska leda tankarna till dagens Sverige.

– För många som ser filmen blir det att upptäcka en ny värld, som man inte alls känner till, som är Sverige. Det tänker jag ger något. Och sedan är den som en spegling av hur det ser ut i dag, hur man delar upp i vi och dom. Om integration fast man kanske menar assimilering. Att behöva offra saker i sitt eget liv för att kunna få delta.  

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-03-15 07:00