Poeten Heinrich har en udda raggningsreplik – han frågar kvinnor han förälskar sig i om de kan begå självmord tillsammans med honom. Han vill inte dö ensam utan av kärlek. Och dö måste han, så dyster som han är. Detta händer förstås under romantiken och platsen är Berlin. Filmen är löst baserad på poeten Heinrich von Kleists självmord 1811.

Henriette är en hemmafru som lever sina dagar arrangerandes blombuketter eller undervisandes sin dotter. På kvällarna har de ibland kulturella samkväm hemma och dit kommer Heinrich, som snart lägger fram sitt annorlunda förslag till den melankoliskt lagda (eller bara uttråkade?) Henriette. Varför skulle jag vilja ta livet av mig, undrar Henriette, men så händer något som får henne att ändra inställning. Hon drabbas nämligen av en mystisk sjukdom. Läkaren vet inte mycket om det men antyder att det kan vara en kvinnoåkomma, att det är något själsligt som tar fysiska uttryck. Till slut slår han fast att hon har en varböld i underlivet och kommer att dö. Läkaren ordinerar två koppar kamomill-te om dagen och inga samlag.

Filmen lyckas fånga 1800-talets läkarvetenskap, kvinnans plats i den borgerliga tillvaron och imponerande tidsenliga interiörer där det ständigt dricks te. Henriette väcker frågor: kan hennes omvändning i självmordsfrågan vara en revolt mot det förutsägbara liv hon är dömd att leva? Jag har svårt att tro det, så som vi lär känna Henriette. Jag känner för henne men jag hade velat ha något mer, något dramatiskt eller oväntat ögonblick som gjorde det hela mera viktigt.