Det var alltid mörkt när man bytt om och kom ut från jobbet. Tunnlar av ljus bort mot bussarna, korridorer av människor över broarna. Efter kvällsskiften kastades man ut i kollektivtrafikens tryckande tunnlar. Blicken nedsänkt i ett försök att undvika ögonkontakt med de överförfriskade ungdomsgängen som kände ett stort behov av att berätta att man luktade grillad kyckling och sill-lag. 

Som om man inte själv visste det, hade stått i köksoset hela dagen, kvällen, helgen. Svettat sig genom timmarna. 

Man föraktade dem och ville vara en av dem. Helgfirarna, livsnjutarna, de lyckliga lediga. De som kunde gå på konserterna, följa med på fotbollsmatcherna eller tacka ja till att komma när någon av vännerna skulle gifta sig. Helgjobb, kvällsjobb, skiftjobb, delade turer. Det var obekväm arbetstid, men det var arbetstid och trots den näst intill obefintliga ob-ersättningen så betalade alla de här kvällarna och helgerna hyran.

Så dagarna gick, årstidernas skiftningar blev korta som en utstämpling när åren gick och vi fick tre kronor mer i lön. Det var en individuell pott av utlovade höjningar som försvann till dem som chefen visste snart skulle röra sig vidare till andra arbetsplatser. Avtalsrörelserna var ritualer av svordomar över ob-ersättning i lokaler där fackföreningsrörelsen inte ens var närvarande på anslagstavlorna. Vi slogs om ören det inte längre fanns några mynt för att mäta medan skulderbladen slipade sina knivar i stressens omöjliga tyngd. Vi bråkade om ören medan vi snabbt slets ut och de orangea kuverten landade på våra hallmattor med sina årliga löften om en framtida fattigpension. 

Men vad väntade vi oss? Att någon skulle komma och säga att i år, i år skulle avtalen faktiskt mäta vår arbetsinsats? Att de plötsligt skulle ta hänsyn till de dåliga arbetstiderna och allt vi offrat för att hålla samhället i gång även kvällar och helger. Varför skulle någon göra det? 

Vi kunde svära hur mycket vi ville över att facket inte gjorde tillräckligt, när det var vi som borde varit just den styrkan som vi saknade.

Som fackligt aktiva behöver vi ta vara på den där ilskan över villkoren vi arbetar under, se till att den används för att faktiskt förändra och inte till att svära över våra arbetskamrater. Först då kan vi börja hoppas att också vår tid kommer vara värd något i avtalens paragrafer.

 

PS: Snart kommer Maria Hambergs nya roman ”Till min allra bästa vän” ut. Om klass och vänskap. Förhoppningsvis är den lika bra som hennes senaste!