Under de år jag jobbade i förskolan gick vi från tolv barn i gruppen med de små barnen till dagens grupper på uppemot 20-25 barn. På fritids var det likadant: från 17 barn till 35.
Vad får den sortens siffror för betydelse för människors liv?
När statistiken nu dimper ner i postkorgen visar det sig att fler män har hittat anställning under det senaste året, medan uppsägningarna av kvinnor fortsätter. Krisen fördjupas ännu mer för kvinnor. Vi hör det från sjukhus och äldreboenden i hela Sverige: varsel, uppsägningar, förlorade jobb, stressigare arbetsdagar.

Varningsklockorna ringde för välfärden redan 2008. Då lyssnade inte regeringen. Därför ser vi hur uppsägningarna rullar på. Vi har redan tappat 25 000 jobb i välfärden, och nu står ytterligare 20 000 jobb på spel. Trots det vägrar regeringen svara.
Vi ser också i siffrorna hur arbetsgivare använder krisen för att försämra villkoren. Fasta jobb försvinner, tillfälliga anställningar ökar. Allt fler kvinnor tappar sin ekonomiska självständighet: att veta att den egna lönen räcker för att få vardagen att gå ihop.
Vi kan välja hur vi vill hantera krisen: antingen låta den slå ut vård- och omsorgs-tjänster över hela landet eller bygga vidare. Direkta jobb ger större skjuts i ekonomin per satsad krona än skattesänkningar.
Nyckeln till att få fler i arbete är att satsa på välfärden och byggsektorn.

Vi säger: använd krisen som en startpunkt! Börja med att laga de anorektiska organisationer vi har vant oss vid.
Börja sedan att tänka på vilka nya kvalitetsmål vi borde sätta upp. En lag om barnomsorg också på kvällar och helger, skolor där lärare har tid att följa upp hur det går för varje elev. Hemtjänst där det finns valfrihet på riktigt, för att personalen har tid till social omsorg och aktiviteter.
Det Sverige behöver är inte fler kortsiktiga skattesänkningar utan en ny målsättning för framtiden: att vi ska bygga världens bästa välfärd.

Ulla Andersson,
riksdagsledamot för Vänsterpartiet