Mellan 55 och 60 miljoner människor dödades under andra världskriget. Det är ofattbara siffror. Hur reser man sig och går vidare efter sådana oerhörda förluster? Det är det som Ian Buruma försöker svara på.

Många ville snabbt glömma krigets fasor och börja leva precis som förut. Andra fokuserade mer på skuldfrågan och ville utkräva hämnd. Det mest kända exemplet är Nürnbergrättegångarna då flera ledande personer dömdes för krigsförbrytelser. Men också civila drabbades av hämnd. Påfallande ofta var det kvinnor som råkade illa ut. I Frankrike föll ofta den folkliga vreden på kvinnor som anklagades för ”horisontal kollaboration” med tyskarna. De rakades av håret och tvingades paradera nakna längs gatorna medan folkhopen spottade och skrek efter dem. Över 2000 kvinnor dödades. Liknande scener utspelade sig i Belgien, Nederländerna och Norge.

Buruma väver skickligt in sin egen fars öde i boken. Fadern var student i Holland men hamnade i onåd hos tyskarna och deporterades till Berlin som tvångsarbetare i krigsindustrin. När han återvände hem efter kriget var han förändrad.

Buruma blandar ögonvittnesskildringar och pressklipp och resultatet är riktigt bra. Han skriver lätt och ledigt och boken är mer ett konstaterande – så här var det – än en analys.