Går det att med individuell lönesättning motivera människor, få dem att prestera och samarbeta bättre? Arbetsgivaren tror det i alla fall.
Frågar man Kommunals medlemmar, något som gjordes i rapporten Kommunals medlemmars syn på individuella löner, visade det sig att medlemmarna som deltog i undersökningen också trodde det.

Både arbetsgivaren och Kommunals medlemmar verkar vara positiva till individuell lönesättning. Tillsammans bekänner de sig till tron på dess förmåga att leda till ökad motivation och förbättrat verksamhetsresultat. Problemet är bara att det är just en tro och att det inte finns någon entydig forskning som stödjer detta.

Bekännelsen till tron på individuell lönesättning har inte något som helst att göra med empiriska studier eller vetenskapliga fakta. Men vem bryr sig om det? Om bara alla tror på systemet och ingen protesterar är det fritt fram. Arbetsgivare och arbetstagare är eniga. Alla springer åt samma håll.

Men oavsett om denna tro grundar sig på fakta eller inte så följs denna tro av en praktik. Individuell lönesättning och de årliga lönesamtalen utspelar sig på arbetsplatser runt om i vårt land likt mänskliga dramer. Lönesamtalet är ett drama i över- och underordning där penningen står som regissör. Det är en fostran in i en verklighet där den lägsta lyder den högsta. Det är ett drama där vissa spelar herrar och vissa spelar tjänare och där den ena parten i dramats akt, den som har makten också äger rätten att bestämma över andra människor. Det är en uppvisning i den ojämlikhet som råder mellan arbetsgiv­are och arbetstagare.

Är detta verkligen ett system att bevara?

Jag vill se ett lönesystem där människor inte bedöms och värderas utifrån deras duglighet. Jag vill se ett system som inte gör människor till konkurrenter med varandra utan i stället gör oss till solidariska medmänniskor. Ett system där makten inte ligger hos enskilda arbetsgivare, där människor befrias från deras subjektiva bedömningar och där ingen är herre och ingen är tjänare. Jag önskar mig ett fackförbund som kämpar för att principen om människors lika värde inte förblir en abstrakt princip utan en verklig realitet. Jag önskar att mitt fackförbund arbetade för att avskaffa individuella löner.

Johan Kinell,
undersköterska