Barnskötaren Bob Knight läser sagor för barnen på förskolan Hatten i Mälarhöjden i Stockholm.

”Nu ska vi plocka svamp, taggsvamp och kantarell” låter det ur bandspelaren.
Åtta barn, barnskötaren Bob Knight och hans kollega Barbara springer och hoppar runt i en cirkel till musik, armarna upp mot taket. Det är måndagsmorgon på avdelningen Hatten, ett riktigt friskispass för två-, tre- och fyraåringarna. Femåringarna har gympa för sig, de tränar på att byta om inför skolstarten. 
Hattmakarbackens förskola ligger lummigt med stor egen gård i Stockholmsförorten Mälarhöjden. I dag finns fem avdelningar och en utegrupp. När stugan öppnade 1979 fick Bob Knight jobb här som barnskötare.
Han har trivts så bra att han 32 år senare är kvar. En av anledningarna är att stadsdelen varit generös med bra fortbildning varje år.  
– Jag har fått mycket stimulans med olika kurser och föreläsningar. Senaste åren har det varit olika ämnen från förskolans läroplan: matte, språk, genus. Nu är det barninflytande som vi ska lyfta fram. Samtidigt får vi inte lägga av med det andra.
Att jobba med barninflytande passar Bob som hand i handske. Han är övertygad om att barn kan mycket mer än vad vi vuxna vant oss vid att tro. De är små starka personer som alla kan bli bra på något bara de får chansen. Barnsynen och sättet att arbeta med barnen tycker han är den största förändringen i förskolan. 
– För länge sedan skulle personalen undervisa barnen i ett ämne på samlingen och förmedla de vuxnas kunskap. Nu får vi våra idéer från barnen och styr verksamheten utifrån vad de är intresserade av.   
När barnen häller vatten på gården, eller tävlar med bilar nerför en backe, då blir det ett område att ta reda på mer om tillsammans.   

Bob Knight spelar dockteater om den blyga draken som bestämmer sig för att röva bort en prinsessa för barnen.
Bob Knight spelar dockteater om den blyga draken som bestämmer sig för att röva bort en prinsessa för barnen. 

Nu är gympapasset slut och mattor för avslappning kommer fram. Barnen får lätt beröring på huvudet och ryggen av Bob och Barbara. Några visar tydligt hur de njuter, tummen åker in i munnen. Andra har svårare att koppla av, håller upp huvudet i det längsta, men ger till slut efter och går ner i varv. 
Sedan är det dags för samling. Malin visar vad hon har i sin sommarminnespåse: en liten gris och ett hopprep. Hon berättar varför just det hamnat i påsen, det går fint att prata inför hela gruppen. De andra tränar sig i att lyssna.
– Det klarade de ganska bra i dag, konstaterar Bob nöjt. 
En dag på förskolan innehåller många rutinmoment som ger en trygg ryggrad och förutsägbarhet. Men Bob berättar med entusiasm om det som görs utöver de dagliga rutinerna.    

Varje onsdag har han hemspråksträning med de barn som pratar engelska med någon av föräldrarna, just nu är de sju stycken. Då leder Bob rörelselekar och sånger på sin mjuka, vackra Londondialekt. Han flyttade från England till Sverige 1975 efter att han träffat sin blivande fru.  
Så är det dockteatern. I det nedsläckta rummet ser och lyssnar barnen andäktigt på historien om den blyga draken. Bob gick en kurs för elva år sedan och har spelat dockteater sedan dess.  
– Går jag en utbildning brukar jag vilja använda det jag lärt mig. Under perioden när vi ska dokumentera inför föräldrasamtalen, då hinner jag inte, då spelar barnen själva. 
Sedan är det förstås den årliga teaterföreställningen som blivit en omhuldad tradition. Varje vår sedan 1986 spelar barnen upp en pjäs som de förberett noga för föräldrarna och kanske för några grannför­skolor. 
Det började med att Bob dramatiserade gamla sagor som Törnrosa. Sedan gick han över till att observera barnens lekar och gjorde en pjäs med utgångspunkt i det. Nu växer innehållet fram utifrån ett tema som barnen själva väljer under våren. Pjäsen blir helt deras egen. 
– Barninflytandet har ökat på alla sätt. Förut valde jag vem som skulle spela olika roller, nu väljer barnen själva. 
Att Bob själv tycker drama är roligt märks när han berättar.   
– Barnen lär sig så mycket genom teater, inte minst att alla är viktiga. Om jag inte sätter på musiken, då kan spelet inte börja, hela kedjan är beroende av att alla gör sin del. 
Under alla år har det varit tre barn som inte velat vara med. En pojke satt i soffan varje gång och tittade på, dagen innan föreställningen kom han och ville välja sina scenkläder.
– Vi sa inget till föräldrarna, de blev förstås glada och överraskade när han var med. Alla är olika, han behövde bara längre tid. 
Just att prova teaterkläderna är en av höjd­punkterna. Alla känner sig betydelsefulla och kan förvandlas till någon annan på några minuter.
En tjej som var blyg fick frågan om hon ville sälja program i stället. Det gjorde hon gärna. 
– Hon tog det tuffaste jobbet att möta alla föräldrarna, skrattar Bob. 

Han spelade själv teater under sin skoltid och har med sig egna positiva erfarenheter. Både av drama och av skolan som helhet i en Londonförort, med lyhörda uppmuntrande pedagoger. En sådan som man märker att han själv är i dag, som utstrålar värme och tillit till barnens förmåga.  
– 1998 när förskolans läroplan kom, då såg jag hur bra de tankar vi redan hade formulerat för vår egen verksamhet stämde med den. Vi ska arbeta för ett gemensamt mål, vi ska få ihop gruppen, se att alla är viktiga och visa varandra respekt.  
Att det finns barn från hans grupper som håller på med teater senare när de blir större tycker Bob förstås är extra roligt. Teatern är också ett bra tillfälle att vända på normer kring kön. Vem som ska räddas och vem som ska vara den som räddar någon i nöd är inte förutbestämt. Bob har jobbat medvetet med genus sedan 2003 och haft många kvinnliga hjältinnor i sina pjäser.  

Just nu finns det tre män anställda på Hattmakarbacken. Ledningen tänker att det blir lättare att behålla killarna om de är flera på samma ställe. Nya siffror från Skolverket visar att bara knappt tre procent av de anställda i kommunala förskolor är män och knappt sex procent i de fristående förskolorna. 
Hur ska fler män lockas att välja samma jobb som du?
– Media måste berätta om allt det positiva i stället för att bara ta upp sådant som är dåligt. Det här är ett fantastiskt roligt jobb även om man inte gör det för pengarna. 

ID: Bob Knight

Bob KnightÅlder: 60 år.
Bor: 100 meter från jobbet i Stockholmsförorten Mälarhöjden.
Yrke: Barnskötare.
Familj: Gift med Lill sedan 1976, barnen Robin 32, Jonathan 29, Isabel 28, barn­barnet Molly.
Bakgrund: Född i London, kom till Sverige 1975.
Aktuell: Arbetat 32 år på förskolan Hattmakarbacken,”Hattis”.
På fritiden: Jobbar i trädgården, hejar på Tottenham Hotspur, längtar alltid efter att vara med barn­barnet Molly och är ofta hundvakt åt den miniatyrengelska bullterriern Kompis.
Lyssnar på: Folk-, medeltids- och rockmusik.
Personer som inspirerat: Mina lärare i London, de såg vad jag var bra på och uppmuntrade mig. Jag försöker göra på samma sätt i mitt jobb. Mina föräldrar som lärde mig tänka själv.
Roliga minnen: Alla teaterföreställningar vi gjort genom åren på förskolan.
Som barn: Lite blyg och intresserad av sport och historia. Brukade fullfölja mina intressen, det gör jag också som vuxen. Går jag en kurs blir jag intresserad av att använda det jag lärt mig.
För att orka: När vi har en halvtimmes lunchrast då kan jag inte koppla av om jag är kvar på jobbet. Många går en promenad, men jag går hem och laddar för eftermiddagspasset.