Margaret, som målar porträtt av barn med väldigt stora ögon, har just lämnat ett taskigt äktenskap och träffar den charmige konstnären Walter. De gifter sig och försöker båda hanka sig fram på sina respektive konstnärskap. Av misstag, inledningsvis, tros Walter ha målat Big Eyes-barnen, och tavlorna blir plötsligt och snabbt väldigt inkomstbringande. Big Eyes-målningarna växer till en smärre industri. Pengarna rasar in, och Margaret känner sig tvungen att spela med i bluffen.

Men det gnager i henne genom åren, väldigt fint gestaltat av Amy Adams, och till slut blir det ohållbart.

Hemligheten som blir allt svårare och allt viktigare att bevara kostar henne erkännande och tär på relationen till vännerna och dottern.

Hela historien, en sann sådan, utspelar sig på 50- och 60-talet och är som en sammanfattning av en feministisk debattskrift. Den innehåller i stort sett allt det som gör det närmast självklart att säga: visst är jag feminist.

Det är nertonat för att vara en Tim Burton-film å anda sidan bidrar den manlige huvudrollsinnehavaren Christoph Waltz (från Django Unchained bland annat) med en hel del övertoner. Han sätt att pendla mellan lågmäldhet och överspel kan passa ibland men känns svårsmält här.