”Två kartongbitar i formatet 12,5 x 8,5 centimeter. Två hårda kartongbitar som omsluter trettiotvå tunnare papperssidor. Vårt liv är beroende av sådana små häften. Vi väljer dem inte. Vi kan inte köpa dem. Eller göra oss förtjänta av dem. De delas bara ut, helt slumpmässigt. Som korten i ett pokerspel.”

Det är pass det handlar om. Och det är avsaknaden av europeiska pass som får tusentals och åter tusentals att bryta upp från sitt vanliga fattiga liv och ge sig på den strapatsrika och fruktansvärt farliga resan genom öknen. För att sedan försöka sig på den ännu svårare resan över Medelhavet. Hit, till rikedomen. Hit, till Europa.
  Varje vecka, ja, nästan varje dag kan vi läsa om dem i våra tidningar: ”Hundratals migranter räddade i Medelhavet”, ”Drygt 100 afrikanska flyktingar räddas från ett sjunket fartyg”, ”Båtflyktingarna fortsätter välla in i Europa”, ”2 000 flyktingar dog när de försökte ta sig över Medelhavet till Europa” Det är rubriker bara från senaste året.

Den italienska författaren och wallraffjournalisten Fabrizio Gatti bestämmer sig för att ta reda på verkligheten bakom siffrorna, möta ansiktena bakom rubrikerna. Han reser till Senegal och sätter sig på lastbilar och terrängbilar upp genom öknen. Han möter människorna, pratar med dem, lyssnar på dem. Vill förstå.
  ”Bilal” går att läsa som en äventyrsbok, det är ibland fruktansvärt spännande, den går att läsa som ett psykologiskt drama, en lysande reportagebok men sist och slutligen är det en politisk bok: Hur kan vi låta det här ske? Hur kan vi tolerera en värld som är så orättvis att människor är beredda att offra sin hälsa, sina närstående, sina liv, bara för en drägligare tillvaro?
  ”Bilal” säger oss förfärande mycket om vår samtid.