Audrey städar på hotell men önskar sig bort. På samma hotell drabbas Gary, en amerikansk affärsman, av panikångest. Han bestämmer sig för att sluta jobba och lämna sin familj.
Filmen rör sig i moll och stillsamt tempo, vi följer dygnen genom displayen på klockorna på hotellrummens nattygsbord.
Kameran går mycket nära och skapar vackra bilder av vardag och tristess, till exempel hotellstäderskans arbete och människor i periferin på flygplatsen och hotellet, genom fönster till lägenheter och hotellrum. Det är sparsamt med dialog och bilderna ges särskild betydelse.
Det vardagsrealistiska gör att jag inte är mottaglig för vändningen då det blir övernaturligt, men det löser sig rätt fint. Jag känner mig nyvaken och drömsk när jag går ut från biosalongen.
