Bullret tröttar ut kökspersonalen

Barnen tjoar och skrattar, som barn gör. Samtidigt brummar diskmaskinen, kollegor slamrar och allt ifrån ugnar och kylskåp ljuder ständigt.
– Allting låter här, säger Anki Lintu, en av fem kockar som lagar mat för 700 personer på Hagaskolan i Vendelsö utanför Stockholm.

Det är svårt att höra vad kockarna säger och jag höjer rösten när jag talar med dem.
Inne i disken står Eva-Lotta Jönsson och sköljer tallrikar som barnen kommer med. När Eva-Lotta häller ut en hel hög med bestick rycker jag till, ovan som jag är vid ljudet. Kollegorna berättar att de är mycket trötta i huvudet när de kommer hem på eftermiddagarna. Då behöver de ha det tyst omkring sig.
– Jag sätter aldrig på radion hemma. Jag behöver en halvtimme då jag bara sitter i tystnad, det är tur att barnen är stora nu, säger Eva-Lotta.
Hon tycker också att hon hör sämre än förr. Ändå är hon en av dem som flitigast använder öronproppar.
– Men man stänger in sig i en bubbla. Man vill kunna svara när barnen pratar med en.
Därför använder hon dem mest i disken, där det låter mest. Flera använder inte öronproppar alls. De tycker att det blir svårt att kommunicera. Alla fastanställda har fått öronproppar som är gjorda för deras öron. Vikarier erbjuds skumöronproppar, men vill sällan använda dem.
– Jag är dålig på att använda mina öronproppar, så jag får ju skylla mig själv, säger Anki Lintu.
Hon tänker inte på att ljuden skulle kunna vara skadliga.
– När allting stängs av på eftermiddagen så tänker jag ’gud vad det låter!’ Men jag tänker inte på det medan jag jobbar, man är så van, säger Anki.
Här på Hagaskolan har de sagt ifrån när bullret varit för jobbigt, främst det ute i matsalen. Sedan i vintras har de bord och stolar som ska vara ljuddämpande. Och skolpersonalen har infört fem tysta minuter innan barnen går in i matsalen, då blir ljudnivån behagligare för både personal och barn.

Kockarnas öronproppar är formgjutna efter varje persons öra.

Men det buller som bara drabbar kockarna, inne i köket, har inte ägnats samma uppmärksamhet. Kanske för att det är svårare att göra något åt? KA har talat med kockar på flera arbetsplatser. En vanlig kommentar är att bullret är ett problem, men det är inte mycket de kan göra. ”Man får gilla läget” och ”vi är så vana vid det”, menar de.
Anki Lintu tycker att grovdiskmaskinen låter värst, men hon vill inte behöva jobba utan den.