Vad handlar din nya diktbok om?

– Jag är intresserad av att utmana olika genrer och hur man kan skriva politisk litteratur, för det temat finns i boken. Sedan är det en summering av mina forskarår och en bearbetning av att jag fick en psykos, vad händer när man förlorar sitt språk och vad är verkligt? Jag gillar att skriva om vad jag har varit med om själv och inte skriva om ”de andra”.

Du har gjort poesi av erfarenheter både som forskare och omsorgsarbetare, hur närmar du dig de olika världarna?

– Jag kan känna att det är mitt kännetecken att jag har båda de sidorna. Jag är historiker och har hela tiden med det. När det blir bra lyckas jag förena det. Även om jag är en arbetarunge med min bakgrund så har jag gjort en klassresa utbildningsmässigt åtminstone. Men jag är hemma i arbetarklassen även om jag tillägnat mig ett annat språk.

Efter de Skurhinksrapporter som du gjorde för Kommunalarbetaren 2012, och som utvecklades till boken ”Att bära sin egen kropp – en rapport”, drabbades du av en allvarlig utmattning. Var skrivandet en hjälp tillbaka?

– Ja, oerhört mycket. När jag gav förra boken titeln ”Att bära sin egen kropp” så fick jag veta att det är en term som används om utmattningar. Jag jobbade halvt ihjäl mig, både som personlig assistent och med skrivandet. 

Vad skriver du om i Föreningen Arbetarskrivares antologi som släpps vid Bokmässan?

– I de texterna är det ett mer traditionellt berättande till formen. Jag går tillbaka till Sundsvallsstrejken och gamla industrisamhället och har dialog med nuet. Det är prosalyrik eller kortnoveller. Det är som arbetarförfattare jag vill höra hemma.