Att tro på nånting, vad är det, ”egentligen”? Jag ska inte snöa in i eller fastna i en massa svåra filosofiska funderingar och resonemang, utan den raka och konkreta frågan – att tro på nånting. Vad är det? Jag brukar tänka att den tidiga arbetarrörelsen var behäftad med karismatisk kraft. De förtryckta hårt arbetande kvinnorna och männen blev av nöden tvingade att engagera sig och tro på nånting. ”Nöden är uppfinningarnas moder”, heter det ju.

Är svenskarna ett bortskämt folk som nu vaknar upp ur en lång Törnrosasömn – och gnuggar sig yrvaket i ögonen, ser sig omkring – och fattar ingenting? Jag tänker inte fördjupa mej i faktumet att rasistisk propaganda kunde få hängas upp i Stockholms tunnelbana, som en manifestation av ett folk som liksom, befinner sej utanför världen. Fascismen är på retur i Spanien, men Sverige har aldrig haft någon fascism. Nazismens fula och groteska tryne visar sig i Ungern. Vi har inga pilkorsare på våra gator.  Det är i Ungern som ondskan finns. Vi står och gnuggar oss i ögonen, när det långsamt går upp för oss att vi – att vi röstade in ett parti med nazistiska rötter i Sveriges riksdag. Den långa, förskonande och bortskämda sömnen, frånvaron i världen, kommer ha ett högt pris. Dags att börja tro på någonting. Tro att en annan värld är möjlig.

Världen måste bli och vara vårt bekymmer och angelägenhet. Om vi för en liten stund, tänker kontrafaktiskt: vad hade hänt om inte det inte hade hänt? Ett Sverige utan Olof Palme, makarna Myrdal och Gustaf Möller? Ett Sverige utan en fackföreningstradition? Vi suddar bort några namn och historiska årtal och vad finns då kvar? Jo. Gustaf Möller trodde på någonting: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”  En mening som sprakar och lever av en övertygelse och ett engagemang. Är man så brinnande i dagens Sverige är man – ”tokvänster”. Det enda tokiga är väl att vara tokig nog att inte engagera sig?

Gång på gång, mer regel än undantag, så hamnar de svenska ”debatterna”, i pseudo, i stället för att ha ett tydligt fokus på det som faktiskt sker och händer. Pseudo. Rasism blir tokvänster eller inte tokvänster. Absurt. En människa med en sund självkänsla och självvärdering låter sig vare trampas på eller förnekas. En sund självkänsla är att stå för nånting. Vi är ett folk utan ryggrad. Vi måste ha en kropp som reser oss upp och att vi börjar tro på nånting, som är värt att kämpa och brinna för.

Exempelvis; Tro och agera för en värld utan rasism.

PS: Vi måste kunna föreställa oss världen som rättvis även om ingenting tyder på att det går.