Tomas Ohlsson
Linda Jonsson. Foto: Tomas Ohlsson

De övar livräddning på höga höjder

|Hon släpper taget. Sakta firar sig Linda Jonsson ner för stupet. Det sluttar inte bara rakt utför, berget lutar inåt.
En vanlig tisdagseftermiddag, Räddningstjänsten Storgöteborg övar räddningsklättring.

Regnet faller, de våta löven far och vinden ruskar trädkronorna så att de börjar vaja. Men vädret hindrar inte de sex brandmännen från Frölundas station. Vi befinner oss vid Utbybergen i Partille nordost om Göteborg. I utkanten av ett villaområde har vi parkerat våra bilar och nu börjar vandringen uppåt.

Det är en tung promenad och klättring uppför, inte minst för mig vars kropp är mycket långt från den vältränade och järnhårda brandmannafysik som yrket inom räddningstjänsten kräver. Mina gummistövlar glider ner för mosshällarna och vi hivar oss uppför stenblock för att komma upp till stupkanten. Jag svettas, mitt anteckningsblock knögglas ihop, men det vore pinsamt att beklaga sig: Brandmännen Jonas Doshé och Linda Jonsson bär hela vägen på en stor bår och kollegan David Comino Tortosa kånkar på en så kallad repmoped. Det är en tung motordriven vinsch som kan användas för att dra upp och ner tunga ting och människor. Den är stor som ett bilbatteri och den klarar vikter på uppåt 250 kilo.

Det finns några räddningstjänstsstyrkor i landet som har höjdräddning som specialitet. Frölunda är en utav dem, andra exempel är Tyresö söder om Stockholm och skånska Höganäs. I Höganäs övar man på bergskammen i Kullaberg och på Lars Vilks konstverk Niemis. Att Frölunda är specialiststationen i Göteborg beror framför allt på att Älvsborgsbron ligger inom stationens bevakningsområde. 

Dagens övning i Utbybergen leds av brandmannen Daniel Axman. Efter några hundra meters klättring uppför berget säger han:

– Nu är vi halvvägs.

Han skämtar, vi är så gott som redan uppe. Suck av lättnad.

Vi blickar ut över stupet, det är lodrätt och för den något höjdrädde KA-reportern svindlar det till i magtrakten.

Daniel drar en snabb introduktion om vad dagens arbetsuppgift består i. De fem brandmännen, alla från olika lag på stationen, ska genom fästpunkter och kroppsselar säkra sig själva och en stor aluminiumram som har burits upp hela vägen. Ramen består av tre ben och genom block och spel fästs den ihop med repmopeden, ”moppen”.

En av de mer erfarna brandmännen, Anders Brynfors, tar en informell ledarroll och delar upp arbetsuppgifterna. Ett tyst, yrkeskunnigt och tryggt lagarbete startar. Det tar ungefär en halvtimme innan alla dubbla säkerhetslinor och rep är monterade och ramen är uppsatt.  Bara en decimeter från stupkanten står brandmannen Lennart Lyrfors och håller upp en av ramens, tripodens, ben. Lennart är en erfaren höjdräddare och var i december 2006 den förste att undsätta någon vid en olycka uppe i ett vindkraftverk. 60 meter upp i snurran hade en vindkraftarbetares fot krossats. Lennart räddade honom.

När ramen är uppsatt, alla linor och rep stagade i berg och runt trädstammar och rötter kan den andra delen av övningen börja. Det handlar om att rädda en människa vid stupets botten, längst därnere. Det är en fallhöjd på 17 meter och David anmäler sig som förste frivillige. Med hjälp av moppen firas han ner från höjden. En efter en övar brandmännen på att släppa taget, fira sig ner och sedan dras upp igen.

Daniel som håller i övningen har sparat en angenäm hemlighet: Det brandmännen tror är en tung docka som ska släpas upp för stupet är i själva verket en kaffekorg med termos och välförtjänt vetekrans.

En ovanlig dag på jobbet börjar gå mot sitt slut, men inte för Anders och Linda, de ska jobba hela den kommande natten.  

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2015-11-27 13:33