De stöder varandra i sorgen

|För ett år sedan omkom Gunilla Karlssons son Rickard i en bilolycka. I sin sorg har hon fått stöd av Marie-anne Thörnström, kontaktperson för Febe, ett nätverk för sörjande föräldrar.

Det var en lördag i april förra året som två poliser kom hem till familjen Karlsson och berättade att Rickard, 23 år, var död.

-- Då började mitt helvete, säger Gunilla Karlsson.

Gunilla är fortfarande sjukskriven men har börjat arbetsträna på äldreboendet där hon är anställd. När olyckan hände hade hon precis gått igenom sin grundutbildning till arbetsplatsombud:

-- Jag kände mig laddad. Sedan grusades allt.

Den första tiden efter Rickards död minns hon knappt. Allt var kaos. Så småningom tog hon mod till sig och ringde upp Marie-anne Thörnström.

Hon hade hört att Marie-anne var med i en förening för sörjande. Marie-annes 20-åriga son Marcus dog i en olyckshändelse för drygt tre år sedan. Rickard och Marcus kände varandra.

-- Sedan träffades vi här för första gången i juli, säger Gunilla.
"Här" är Axelssons konditori i Kristianstad, där vi sitter nu.

Gunilla och Marie-anne fortsatte att komma hit och samtala. I augusti följde så Gunilla med till församlingshemmet i Hörby på sitt första Febe-möte.

Marie-anne är kokerska, också hon sjukskriven. Hon vill förmedla till andra sörjande föräldrar att det är möjligt för dem att leva utan sina döda barn, även om livet aldrig blir detsamma.

-- Jag tänker varje dag på Marcus men ibland är han lite längre bort. Det är bra för då kan jag göra något annat, säger hon.
¨

Marie-anne startade Febe i Skåne 2003 tillsammans med en annan sörjande mamma.

-- I början ville jag så gärna att andra skulle förstå. Sedan insåg jag att ingen icke drabbad kan förstå, säger Marie-anne.

På träffarna känner hon det som om hon umgås med sin son.

Alla får prata om sina döda barn. Ingen frågar om man går ut och gråter, alla förstår. Gentemot "utomstående" kan Gunilla och Marie-anne känna att de måste försvara sin sorg, säger de.

Vännerna i Febe vet, till skillnad mot utomstående, att man kan skratta och sminka upp sig och ändå sörja.

-- Efter en Febe-träff känner jag att nu kan jag leva en vecka till, säger Gunilla.

Både Mari-anne och Gunilla berättar om skuldkänslor, både gentemot sina döda barn och de levande barn som de inte riktigt orkat med.

-- Jag får dåligt samvete av att uppleva saker som Rickard missar, säger hon.

Nu har hon för första gången drömt om Rickard som han var när han dog. Tidigare har hon bara drömt om honom som barn. Hon talade med honom, han kändes levande för henne.

Hon har berättat om drömmen på sin blogg på Internet. Där skriver hon ett stycke om sina känslor varje dag.

Marie-anne avlastar sig också genom att skriva. Hon har till och med en egen hemsida med texter och bilder om Marcus.

Gunilla har svårt att se sin framtid. Så pass mycket vet hon att hon vill tillbaka till sitt gamla jobb.

Att vänner och arbetskamrater hör av sig till den som är drabbad av sorg, är väldigt viktigt, säger Marie-anne och Gunilla.

Hur länge tror de att Febe tar denna plats i deras liv?

-- Sorgen får ta den tid den tar, säger Marie-anne och Gunilla nickar instämmande.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2006-05-17 00:00