Privat
Michell Malmgren. Foto: Privat

”Den lilla människan kan förändra”

|Michell Malmgrens fackliga och internationella engagemang tog honom till Genève och en tre veckor lång utbildning vid FN-organet ILO.
– Som kommunalare var det en jättehäftig upplevelse!


   Michell Malmgren under
   cykelaktionen.

Michell Malmgren har en brokig bakgrund med mängder av olika arbeten och engagemang. Basen de senaste tio åren har varit parkleken i Humlegården i Stockholm. Där har han arbetat deltid samtidigt som han studerat vid universitetet och varit arbetsplatsombud och skyddsombud för Kommunal.

När han först hörde talas om Genèveskolan trodde han att det handlade om en tvådagarskurs på Runö. Men det visade sig att förkursen på Runö skulle följas av 19 dagar i Schweiz under den tid då FN:s konferens för arbetslivsfrågor hålls vid ILO i Genève.

– Vi jobbade konstant, lyssnade och antecknade och träffade ILO:s ordförande Guy Ryder och andra experter, guidades runt i FN-huset, följde diskussioner och olika frågor. Vi följde helt enkelt arbetet på väldigt nära håll från morgon till kväll. Det var fullt ös, berättar Michell Malmgren.

Har du något bestående minne?

– Vi var lediga en dag och då gjorde jag en privat grej. Jag hälsade på Kommunals världsfack PSI. Den dagen hade de en cykelaktion som jag deltog i, en kvarts gångväg från FN-huset. Det var en aktion för social rättvisa och arbetarnas rättigheter. Det var det häftigaste jag varit med om!

Berätta om vad som var så häftigt!

– Det var så många människor med många olika nationaliteter, folk från hela världen. Det ger andra perspektiv på saker och ting. Och då har jag ändå varit aktiv och demonstrerat sedan jag var 11 år, jag har pendlat mellan att vara med i Ung Vänster och SSU.

Vad tar du med dig efter kursen?

– Det har jag klurat på. Framför allt tar jag med mig vänskap med de 30 personer från alla skandinaviska länder som ingick i gruppen. Men också en tro på mig själv, ett självförtroende. Att jag kan fackliga frågor, jag kan politik, jag kan skriva rapporter.

Michell har förberett ett svar, som han tidigare har publicerat på sin Facebooksida:

”Solidaritet är känslan, ordet och kampen som jag tar med mej hem. För trots att jag många gånger blev chockad, ledsen och arg över girigheten och likgiltighetens ansikten så är det ändå Solidariteten i både det stora och det lilla som jag alltid kommer minnas och bära med mej hem. men det viktigaste är vetskapen och övertygelsen om att Kamrater, Toverit, félagi, compañeros, comrades, framtiden tillhör oss!”

Men sedan kan han ändå inte hålla dig från att tillägga:

– Jag tar med mig en tro. En tro på att den lilla människan kan förändra, kan göra förbättringar. Vi inom arbetarrörelsen har ett enormt ansvar och en enorm chans att göra världen bättre. Jag var både förbannad, ledsen och lycklig under konferensen. Men det var underbart att se och höra att det internationella fackliga arbetet gör skillnad. Det ger tro och hopp.

Jobbet som fritidsledare avslutade han i våras men han sitter fortfarande kvar i Kommunals ungdomskommitté och är reserv till representantskapet.

Vad ska du göra nu?

– Jag jobbar för Schizofreniförbundet och jag vill fortsätta jobba inom arbetarrörelsen. Jag vill helst stanna inom Kommunal – jag är stolt över att vara kommunalare – och drömmer om att arbeta med internationella frågor. Just nu funderar jag över hur man skapar ett forum för hela den internationella arbetarrörelsen på Internet.

Detta är en nyhetsartikel. Vid nyhetshändelser kan utvecklingen förändras efter att artikeln har publicerats.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-07-24 14:24