Den sista resan

|Av Jenny Diski (Alfabeta)

Som tonåring är Jenny Diski oförmögen att diska, städa och sköta sig. Hon är däremot utrustad med pessar och spermiedödande salva. Utrustningen har Doris Lessing (sedermera Nobelpristagare i litteratur) sett till att Jenny skaffat. Lessing undervisar henne också i skillnaden mellan ett ”bra ligg” och ett ”dåligt ligg” (det viktigaste är tid och lämplig kropp, för den som är nyfiken).

Att ”Den sista resan” inte är en ordinär skildring av en cancerdiagnos står klart ganska snabbt. Men Jenny Diski har heller aldrig varit ordinär, så varför skulle hennes sjukdomsskildring vara det?

Hon konstaterar sin diagnos men börjar sedan i tonåren. Med hennes egna oförmögna föräldrar, psykiska problem, psykofarmaka, psykiatriska kliniker, skolrelegeringar och där den riktiga berättelsen startar: med att Doris Lessing säger att hon kan komma och bo hos henne. Avsnittet som fått namnet ”Doris och jag” upptar nästan halva boken trots att cancern där är långt borta. Relationen dem emellan är problematisk och fylld av plikt och skuld, vilket förstås gör den till högintressant läsning. Lessing blir hela bokens nav, som både tiden före och tiden efter kretsar kring.

Jenny Diski har tidigare skrivit lustfyllda reseskildringar trots att hon säger att hon hatar att resa och helst stannar hemma. Resan med cancer och cellgifter är inte heller någon hon vill göra, men väl i den lyckas hon genom sin stil förmedla både kroppens och psykets reaktioner. Hur man som patient snabbt blir medveten om vilka i personalen som inför strålningen mest är intresserade av att få koordinaterna att hamna rätt på ens kropp, och hur osynlig det gör en. Väntan på besked efter olika behandlingar. Har tumören krympt? Har den spridit sig? Att tänka på att man vill begravas med ett duntäcke, eftersom man hatar att frysa.  

Det här är ingen självbiografi, Jenny Diski kallar den för ”mina memoarer i bemärkelsen minnen”. Hon beskriver sin rädsla att bara skriva ”ännu en satans cancerdagbok”. Just det hade Jenny Diski ingen anledning att frukta.

Hon dog 28 april 2016. Hon kämpade inte, förlorade inte, vann inte. Det vill hon med bestämdhet ha sagt.

 

Betyg:
4

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-03-21 10:46