”Inte mot mig.” Lila skrattar elakt, och syftar på att Elena inte kan skydda sig mot henne. Det blir Lilas sista ord till Elena och hon glömmer dem aldrig. Den tredje romanen av fyra om de två barndomsvännerna från det fattiga Neapelkvarteret inleds med deras sista möte vintern 2005. Då har åldrandet kommit i kapp dem. Elena, som är på besök i Neapel, tänker på de fruktansvärda saker som hänt under åren, men orkar inte söka sig tillbaka till den gamla förtroligheten. Och precis som när de var barn är Elena lite rädd för Lila. 

Sedan fortsätter historien där den slutade i förra boken. I bokhandeln i Milano för fyrtio år sedan, där Elena pratar om sin första bok och där barndomskärleken Nino dyker upp. Elena är då på väg att gifta sig, hennes blivande make har fått en professur i Florens. Elenas bok både hyllas och ifrågasätts, inte minst för hur hon skriver om sex. Hon reser runt för att tala om boken i studentrevolternas tid.  

Lila arbetar kvar i charkuterifabriken. Hon sliter hårt i en miljö där karlarna, inte minst ägaren, regelbundet trakasserar kvinnorna. Men Lila låter sig inte kuvas, hennes ilska får dem som försökt närma sig att hålla sig på avstånd. Hon har kvar sin intellektuella skärpa. Pasquale som var kommunist redan under åren i barndoms-kvarteret dyker upp. Han tar med Lila och Enzo, som hon bor med, på olika möten. Lila provoceras av den övre medelklassens engagemang och kan inte hålla tyst. Engagerat talar hon om sina urusla arbetsförhållanden. Det blir starten till facklig verksamhet i charkuterifabriken. Men också på våldsamma slagsmål mellan kommunister och fascist-er där de som växte upp i kvarteret möts på olika sidor.

I ”Den som stannar, den som går” fortsätter Elena Ferrante att teckna en bild av kvinnors strävan efter rätt till sina kroppar, männens förtryck, camorrans makt, klassklyftor, fackföreningens framväxt och den politiska utvecklingen i Europa. Allt vävs ihop när olika personer från kvarteret går in och ut ur historien som ständigt tar nya dramatiska vändningar och får nytt liv. Inte minst på sista sidan.