Deras engagemang blev klinik i Kenya

Ulla Lindberg kände inte Anne-Marie Linden, men de brukade gå på samma gymna­stik. Växlade några ord då och då, och en gång kom de att samtala om sina volontär­drömmar. Ulla ville jobba som volontär i Guatemala, där hon förut hade ett fadderbarn. Anne-Marie hade en livslång dröm om att jobba i Afrika. De bestämde sig för att göra en volontär­resa tillsammans, och valde barnhemmet Phyllis Memorial i Kenya, som KA skrivit om många gånger. 2011 åkte de dit. 

Som volontär på barnhemmet hjälper man till i det dagliga arbetet, men man är också fri att hitta på egna aktiviteter för barnen. Ulla och Anne-­Marie ordnade syslöjdslektioner, för att barnen skulle lära sig att laga sina kläder själva.

– Flera av killarna tyckte det var jätteroligt att lära sig sticka, säger Ulla.

Barnhemmet ligger i byn Kampi Ya Moto, vid en liten avtagsväg som är dammig eller lerig beroende på årstid. Om man fortsätter bort längs vägen tills den tar slut kommer man till en gård, där en kvinna vid namn Wendo Aszed bor.

Wendo Aszed driver flera välgörenhetsprojekt bland fattiga kvinnor i byarna runt omkring. När hon fick höra att de två volontärerna på barn­hemmet också var instruktörer i hjärt-lungräddning och brandskydd, så passade hon på att låna dem i några dagar. De åkte ut i byarna och lärde flera grupper av kvinnor hur man räddar livet på någon som börjat brinna eller vars hjärta plötsligt stannat.

Båda blev imponerade av Wendo Aszeds arbete.

– Hon gör ett otroligt jobb. Och hon är tuff, säger Ulla.

Ulla Lindberg och Anne-Marie Linden tillsammans med Wendo Aszed, grundare av Dandelion Africa.​
 

Jag träffar Ulla och Anne-Marie en februaridag hemma i Ullas kök. De bjuder på lunch, Ulla har fixat huvudrätten och Anne-Marie efterrätten. De berättar, fast med ideliga pauser för att lyfta ned någon av Ullas fyra katter från matbordet. Båda förundras över hur snabbt livet kan ta en ny riktning. Hur de där månaderna i Kenya inte bara blev ett spännande minne, utan gav livet ett annat fokus: Efter resan kändes det självklart att fortsätta arbetet de börj­ade där, genom att samla in och skänka pengar.

– Man kan inte hjälpa alla, men man kan göra ­något. Och vi har ju allt, säger Ulla.

Hon beskriver känslan när man kommit en bit i livet: Huset, som hon och Lasse ägnat år åt att bygga om och bygga till, är nu fräscht och bekvämt, färdigt. Barnen är vuxna och klarar sig bra. Lönen kommer varje månad. Det är nu det finns tid och ork att göra något för andra.

Ulla Lindberg.​

Både Anne-Marie och Ulla har samlat in pengar från vänner och bekanta, men undersköterskan Ulla har haft särskilt stora möjligheter. Hon är Kommunals arbetsplatsombud på Universitetssjukhuset Örebro och träffar mycket folk, och tar varje tillfälle att berätta om projekten i Kenya – om vad det betyder för skolflickor att få bindor så att de kan gå i skolan när de har mens, och för kvinnor att få preventivmedel så att de kan välja hur många barn de vill ha.

Ulla tittar på en lapp med antecknade siffror och räknar ut att hon har skickat runt 70  000 kronor. Ändå blev hon väldigt förvånad när Wendo Aszed förra året hörde av sig och berättade att byn Mogotio snart kommer att ha en klinik. Och den ska heta Ulla-Marie.

– Att hon höll på att bygga en klinik hade jag hört, men att det skulle bli våra namn, det fanns inte på världskartan, utbrister Ulla.

I januari åkte Ulla och Anne-Marie till Kenya igen, för att se kliniken. De gick från rum till rum: stora rummet för möten och undervisning, undersökningsrummen där läkare och sjuksköterskor ska hjälpa patienter med undersökningar, vaccination­er, hiv-provtagning och preventivmedel, förlossningsrummet. 

Det var en märklig känsla att gå runt i bygg­dammet och försöka föreställa sig rummen fulla av medicinsk utrustning och människor. Att se väggen vid entrén där deras namn ska stå.

Däremot kändes det inte ett dugg märkligt att vara tillbaka i Kenya. Det var som att de aldrig varit därifrån. Landet har blivit ett andra hem – trots att de en stor del av tiden där umgås med människor som de inte har något gemensamt språk med.

Kliniken Ulla-Marie i Mogotio. Träd har planterats framför för att kvinnor ska kunna gå dit utan att ses från vägen.

Ulla tror att hon till stor del har sitt yrke att tacka för att det känns så enkelt. Hon jobbar på en utredningsenhet för personer med demens, och är van vid att umgås utan ord. Hon förstår vad människor vill och behöver även om de inte kan uttrycka sig.

– I mitt jobb måste jag ju läsa av människor, för deras språk kanske inte fungerar. Det har jag nytta av. Jag kan umgås med folk som bara pratar swahili. Många har ett ärligt och rakt kroppsspråk.

Anne-Marie Linden.​

Att sträcka ut handen till de fattiga och nödställda har inte bara gett dem ett andra hem – de har också förändrats som människor.

– Man blir mer ödmjuk, säger Anne-Marie.

Ulla instämmer, och fyller i:

– Allt kan vara slut en dag, alla kan hamna i besvärliga situationer. Man lever mer här och nu och är mer rädd om familjen och vännerna. Man blir lugnare i sinnet.

Men hur lugn som helst har hon inte blivit. Hon berättar att hon kan irritera sig över folk som lägger onödigt mycket tid och pengar på prylar, gnäller över småsaker och inte ser hur bra de har det.

– Alla som ägnar en massa tid åt att gnälla över saker på Facebook, gör något åt det i stället för att gnälla!