Jag läser på nätet att det är rätt många nuförtiden som, i vitt skilda sammanhang, tänker att va fan!

Folk som kliver av och på bussen så här års är ofta insvepta i den typ av grådis som bara existerar i Sverige i mitten av januari. Ljudboken inpluggad i örat, blicken någonstans i fjärran. Det är inte precis karneval, om man säger så.

Jag gick och lunchade med en kollega och det var då vi kom på att vi, strax över 30-strecket, börjat bli lite gubbgriniga. Vi pratade om hur mycket bättre det var ”förr”. Vi pratade om tiden före anropsstyrda taxibussar på roliga småvägar, och lyckan innan växelspaken blev en knapp på instrumentbrädan. Vi kanske snart kan skala bort den personliga kontakten helt och börja gömma oss för kunderna bakom en skärmvägg, raljerade vi. På sikt kanske det sparar ett par sekunder värdefull tid per resenär och dag.

Sen tänkte vi att va fan, vi bara gnäller och gnäller!

Tage Danielssons novell ”Sagan om busschauffören som tänkte att va fan” kom redan 1964, men drygt ett halvsekel senare är det fortfarande något av det mest kvicktänkta och välfunna som skrivits om bussföraryrket. Den pliktskyldige bussföraren Hugo Berglund gör en uppfriskande revolt mot rutsystemet som varit hela hans liv i 23 år och smiter från linje 144 någonstans i Fruängen. Han tar Riksettan söderut tillsammans med Lisa, ”kärringen i kartongen”, och hamnar till sist i Paris.

När jag började köra stadsbuss blev det rätt mycket Våxnäs och Skåre. Då var en resa till Skutberget lyxigt, och Årjäng var ju hur stort som helst. När jag stod där vid grillköket på busstationen i Årjäng längtade jag inte efter Paris, som Hugo Berglund, men kanske Töcksfors, eller varför inte Oslo?

Så här års känns det fyrkantiga rutnät som inte bara vi busschaufförer befinner oss i lite extra grått och trist. Man längtar efter lite nya friska fläktar, och då menar jag inte bara en ny slips.

Visst handlar det om att göra det bästa av situationen, gilla läget helt enkelt, men drömmen om sommar, sol och ljumma vindar hägrar bortom busstationer och bytespunkter.

Sen tänkte jag att va fan, och lämnade in mina semesterönskemål. 

 

PS: Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” är en underbar novellsamling med många tänkvärda budskap som håller än, många år senare! ”Sagan om den stora ordransoneringen” är en favorit i samlingen. Högst aktuell i dessa dagar då världspolitiken äger rum på Twitter.