Det går en film på bio just nu som heter ”10 000 timmar”. Titeln anspelar på en teori som psykologiprofessorn Anders K Ericsson och hans kollegor på Florida University forskat fram. Den säger att för att bli riktigt bra på något så måste man göra det 10 000 timmar. Först efter att man kickat boll i 10 000 timmar blir man fotbollsproffs. Eller för all del en gudabenådad snickare om man nu snickrat lika länge.

Jag undrar hur många timmar jag jobbat i hemtjänsten. Hur många det blev under 17 år som timvikarie? Eller var det 20?  Några dagar i veckan, minus avstickare till andra jobb, hur mycket blir det?

Jag vet inte. Jag orkar inte räkna ut det.

Och då gick jag ändå i skolan innan Björklund gick i taket över Pisa-rapporten, som tydligen sa att svenska elever inte lär sig någonting. Björklund krävde genast betyg från fjärde klass. Bättre lön för svenska lärare som har bland de lägsta i Europa krävde han däremot inte.

När jag gick i skolan fanns det resurser, lärarnas löner hade ännu inte halkat efter och framför tv:n satt barn och antingen älskade, som jag, eller avskydde Staffan Westerbergs ”Vilse i Pannkakan”.

Man fick hur många skriv- och räkneböcker man ville och skolböckerna fick man behålla.

Men matte var inte riktigt min grej och inte blev det bättre av att mina föräldrar var fostrade i ett helt annat sätt att dividera än min generations ”liggande stolen”.

– MEN NI FATTAR JU INTE! Skrek jag när dom försökte hjälpa på sitt sätt.

Idag har man infört ytterligare ett räknesätt. Ett sämre ett, enligt forskarna. Det är därför fler elever idag räknar lika illa som jag.

Men tio tusen timmar? Har jag jobbat så mycket? Ja, kanske. Jag tycker ju ändå jag har varit rätt bra på mitt jobb. Rätt duktig faktiskt. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju. I synnerhet i ett eget kåseri.

Men så tänker jag på en del gamla kollegor.  Och en del ärenden. Som när vi skulle tvätta och byta sängkläder på en dam i sängen som inte kunde röra sig. Ett omöjligt uppdrag om jag inte hade haft ett superproffs till kollega. Plötsligt var jag en division 2 spelare och hon Zlatan. Eller Schelin, så bra var hon.

Fast hon gjorde inga stora gester och suckade inte tungt som Zlatan ibland gör, när jag stod där handfallen med förvirrad blick. Men så hade hon jobbat inom hemtjänsten sedan 70-talet också. På den tiden säger ryktet att man lätt fick magsår. Magsår av alla koppar kaffe man bjöds på när man kom hem till tanterna. På varje besök skulle det fikas. Får man magsår idag så är det knappast av fikapauserna.

70-talet, det är länge sedan nu. Hon måste ha gjort sina 10 000 timmar.

Filmen då?  Den fick dåliga recensioner. Kanske är regissören inte uppe i sina 10 000 timmar ännu?