Poeten som blev brandman

|Daniel Boyacioglu slog igenom som poet när han var 19 och har sedan dess skrivit allt från opera till hiphop – och nu är han brandman. Men den med många identiteter riskerar också att bli utan.
– Jag kommer alltid vara en halv poet, en halv brandman, en halv svensk.

”Jag kom in på poesikvoten, aldrig tidigare omnämnd och nu för alltid uppfylld”, skriver Daniel Boyacioglu i Brandkårsdikt, från den nya diktsamlingen ”Allt om eld”. 

– Det är lite skämtsamt, jag tror inte att det finns någon poesikvot, säger Daniel Boyacioglu.

Vi ses på Nacka brandstation utanför Stockholm, där mångsysslaren Daniel jobbar sedan något halvår tillbaka. På bröstfickan är efternamnet Gorgis broderat. Han heter det numera, men använder sitt gamla namn när han är poet. 

Det var 2002 som Daniel Boyacioglu för första gången tänkte att han ville bli brandman. Året innan hade han slagit igenom som poet genom att vinna SM i estradpoesi, något han för övrigt gjorde två år i rad, och turnerade med Riksteatern. 

– Första åren funderade jag på om jag verkligen skulle vara poet, för jag identifi­erade mig inte så mycket med poesivärlden. Folket och så. Så då tänkte jag att jag måste ha ett annat jobb. Jag åkte förbi brandstationen i Botkyrka där jag bodde och kände skitstarkt att jag skulle bli brandman.

Så blev det inte, då. Daniel Boyacioglus meritlista är nästan oöverskådlig: han har turnerat med Riksteatern, skrivit opera och teater och sex diktsamlingar, sommarpratat, släppt flera hiphopskivor, skrivit musik till andra… 

– Jag har jobbat varje dag sedan dess. Sen blev jag singel och ledsen och ensam och sittandes på min soffa och skrev dikter och tänkte att så här kan jag inte ha det. Först cyklade jag till Spanien, jag hittade hela tiden på grejer bort från poesivärlden. Sen tänkte jag att jag skulle bli brandman. 

2013 gick Daniel Boyacio­glu en intensivutbildning till brandman. 

Det var inte bara på grund av hjärtesorg som Daniel sökte sig till något annat. Han ville bort från ”snobb­arna” i kulturvärlden. De som kategoriserar viss kultur som mindre seriös.

– Jag är väldigt hiphopskolad. Den kulturen har de haft väldigt svårt att förstå som en avancerad konst­yttring. Det har varit världens största och viktigaste kulturform i 20 år. Vi har precis börjat förstå den, och på väldigt svenska grunder.

”Att flytta sig till en plats som man dras till av exotiska skäl, det är lite snuskigt tycker jag. Att jag ska gå runt här och vara poet i första hand.”

När Daniel berättade för kolleger i kulturvärlden att han skulle bli brandman var det flera som trodde att han gjorde det som ett projekt, att han skulle wallraffa för att ha något att skriva om. 

– Det är många som vill vara kulturarbetare på heltid. Jag vet inte om det handlar om det, att de tänker varför ger han upp det. Han måste ha en plan. Men jag kom inte hit för att ha något att skriva. 

Tvärtom vänder Daniel sig mot den sortens konst. 

– Det är bättre att utgå från där du är. Att flytta sig till en plats som man dras till av exotiska skäl, det är lite snuskigt tycker jag. Att jag ska gå runt här och vara poet i första hand. Om jag ska vara brandman ska det vara för att jag vill bli bra på det och göra ett bra jobb.

Han har heller inget till övers för dem som inte kan tänka sig något värre än ett arbetaryrke, och tar författaren Kristian Lundbergs bok Yarden som exempel.

– Jag tycker inte att det är någon stor grej att han blev arbetslös och fick ett annat jobb. Det är ingen hemsk sak att man inte får författarjobb under en period. Gå och jobba, du fick jobb på ”Yarden”, det var många som inte fick det jobbet. Vad är din grej?

Så pratar Daniel Boyacioglu – i långa, uttrycksfulla utläggningar och med stort engagemang. Det är en av de svåraste intervjuer jag gjort. Han är van vid att bli intervjuad och har vikt mycket tid åt oss, är en citatmaskin och poserar villigt på bilder. Men samtidigt finns precis det där man kan ana i dikter och tidigare intervjuer – kaxigheten och vägran att placeras i fack. Han bjuder på motstånd genom att säga ifrån när han tycker att mina frågor är felställda och ställer motfrågor. När vi skiljs åt är jag helt slut. 

– Ibland är jag dålig på att ge catchiga svar på frågor, som är enkla att begripa och enkla att lyfta. Jag är inte bra på att ge intervjuer. Jag är bättre på att föra samtal, säger han vid ett tillfälle.

Men han tar samtalet på allvar, så känns det när han tvinnar mustaschen mellan fingrarna och talar om poesi, kärleken och det svåra med att vara ihop med en svensk tjej.

”Till exempel är kaffemaskinen jättesymbolisk för mig. Det är en samlingspunkt. Det är en trevlig förändring i livet.”

Daniel Boyacioglu är född i Sverige av syrianska föräldrar från Turkiet och växte upp i Stockholmsförorten Norsborg. Hans föräldrar var inte arbetarklass i hemlandet, mamman kom tvärtom från en ”snobbig” bakgrund, men som många andra invandrare gjorde de delvis en klassresa nedåt. Han tror att mammans bakgrund har gjort att han aldrig känt sig rädd för att ta plats i kulturens finrum. 

– Man skulle kunna tro att jag är arbetarklass för att jag är från förorten. Jag trodde det själv, men jag är nog inte det. Vi har varit fattiga och så, och vi har varit utsatta på många sätt, men både min mamma och min pappa har akademisk bakgrund, säger Daniel.

Hans nya diktsamling handlar trots titeln inte särskilt mycket om att vara brandman, utan främst om förlorad kärlek. Men en av dikterna är en hyllning till kollegerna på hans förra arbetsplats, Södertälje brandstation. Att ha kolleger är något nytt för Daniel. Att inte kunna välja vilka man arbetar med utan tvingas samarbeta även om man inte gillar varandra. 

– Det var det jag längtade till också. Inte bara kolleger som man träffar regelbundet utan också en återkommande plats, en gemensam plats. Till exempel är kaffemaskinen jättesymbolisk för mig. Det är en samlingspunkt. Det är en trevlig förändring i livet. 

Bristen på en plats återkommer annars både i boken och i vårt samtal. Han säger flera gånger att han inte är typisk för något han representerar – inte som poet, brandman, svensk, syrian, brottare eller cyklist. ”Jag måste göra det till min tillgång att inte höra hemma någonstans”, skriver han i en dikt.

– Jag har ingen pappa, jag har inget land, jag har ingen sommarstuga. Det enda jag har är mina händer, min kropp och min hjärna, säger han när vi sitter i bilen på väg från brandstationen till Medborgarplatsen. 

Är den rotlösheten en drivkraft?

– Jag har inget val, det är det jag menar. Om det är en drivkraft eller ett ankare... En fiktiv fast punkt. Vad det än är, jag kan inte välja bort det.  

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2016-06-09 13:55