Dina brev lägger jag under madrassen av Astrid Lindgren och Sara Schward.
Dina brev lägger jag under madrassen av Astrid Lindgren och Sara Schward.

Dina brev lägger jag under madrassen

|Av Astrid Lindgren och Sara Schward (Sallikon)

De är båda födda i Småland, känsliga, språkligt kreativa, uttrycksfulla. Något händer mellan 12-åriga Sara Ljungcrantz i Ulricehamn och 53-åriga Astrid Lindgren, den där aprildagen i maj år 1971. Då landar ett kuvert på Dalagatan i Stockholm med frågan ”Vill du göra mej LYCKLIG? /---/Den som skriver det är en mycket ensam flicka.”
  Så börjar en underbar vänskap mellan två besläktade själar, som trots åldersskillnaden framstår som jämlika när de utväxlar tankar, tröst och förtroenden under 30 år, mest intensivt under 1970 och 1980-talet. Närmare 80 brev blev det, det sista skrev Sara  kort efter Astrids bortgång 2002. Jag läser med leenden och ibland en klump i halsen. Och framförallt upplyft av den språkliga energi som sprakar mellan brevvännerna.  

Öppenhjärtligt, ömsint, ömsesidigt lättar de sina hjärtan för varann i långa och korta epistlar. Sara upprepar: ”Det ska inte vara som ett tvång för dej att svara, jag fattar om du tycker det räcker med brev till mej redan.” Men Astrid, som får tusentals brev från hela världen, undrar i brev nummer tre: ”Är det möjligt för dig att hålla såna här brev olästa av andra? Kan jag skriva vad som helst till dig? Ajö, Sara mi Sara!”
  Sara har det svårt, med vänner, skolan, föräldrar. Hon skolkar, hamnar på psyk, är olyckligt kär, mörkrädd.  Hon söker tröst i naturen utanför Håralycke där mormor bor:  ”(om jag börjar lipa springer jag alltid ut i skogen)” Astrid svarar med uppmuntran, förmaningar och egna  bekymmer.  Som vänner gör. Och konstaterar den 9 juni 1972: ”Sara, min finflicka, jag börjar bli riktigt fäst vid dig.”

I ett ”efterbrev” till Astrid inför utgivningen skriver Sara ett PS: ”På sista sidan i ”Pippi i Söderhavet” tittar Tommy och Annika in på Pippi där hon sitter ensam på kvällen framför sitt tända ljus. Du, Astrid, som skrev för alla som har ett barn inom sig: jag är det barnet som fick komma in en stund och sitta med dig framför det tända ljuset.”
  Och jag tänker: Voj voj voj, vilken tur att e-post inte fanns!

Fotnot: Sara har fortsatt skriva, hon är medlem i Kommunal, arbetar numera som städare och bor i Borås.  I KA 5/ 2003 publicerade vi hennes novell  En duvas himmelsfärd.

Betyg:
5

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2012-11-15 11:41