Dior får en ny chefsdesigner som på åtta veckor ska göra en haute couture-kollektion. Vi får följa det hårda arbetet dag och natt. De kreativa, på gränsen till galna idéerna, och hur kvinnorna på golvet ska genomföra dem. De som pratar är män, de som gör är kvinnor.

Det är fint att två arbetande kvinnor lyfts fram som de viktigaste i företaget, chefssömmerskan och den ateljéansvariga, som ansvarar för att de avancerade kläderna blir sydda. Det är också fint att chefsdesignern Raf Simons framställs som så mänsklig, bara att säga att han vill att modellerna ska känna sig bekväma under visningen känns nästan som ett normbrott i modevärlden.

Det är ett bra grepp att skildra ett modehus som arbetsplats men det görs liksom inte ordentligt. Visst, man får veta att sömmerskorna måste jobba halva natten ibland men annars är det bara det fina som syns. Inga kontroverser, som till exempel att den förra chefsdesignern John Galliano sparkades för att han gjort nazistiska uttalanden.