”Nu?” Hon ser trött på mig innan hon säger: ”Jag ska sitta här och tänka på förr.” Jag går vidare till det som sedan står på schemat, medan hon tar sig bakåt till det som varit. Vi lever nu ändå, även om vi inte tänker på det så mycket.

Så händer något som gör att jag tänker på det. I våras blev min pappa sjuk och i somras dog han. Inte ens ett halvår tog det. En kort tid, men ändå lång.

I sjukdom och lidande är ett halvår för lite tid för att hinna vänja sig, men det är för lång tid för att orka med. Ett halvår borde ge tillräckligt med tid för samtal och avslut men tiden finns inte och samtalen räcker inte till. Ett halvår betyder att jag hinner köpa en hög böcker om cancer, men jag kan inte läsa dem för tankarna irrar.  

Sjukdom och död förändrar tiden. Både sjuk och anhörig är fast i nuet och sedan finns inte eftersom varje dag kan vara den sista. När livet är som vanligt tar vi nästa dag för given. Det är okej, det är så det ska vara, för att leva betyder att kunna längta och vänta. En nära förestående död innebär att det inte går att vänta, framtiden är redan förlorad.

Den förlusten drabbar inte alla. I hemtjänsten möter jag människor som säger sig ha levt färdigt, men jag blir ändå tillsagd att inte sätta jullådan för långt in ”för det är snart jul igen” eller så ska det slitna sommartäcket inte slängas ”för det blir varmt igen nästa sommar”. Jag ler när jag stuvar undan täcket. Dess ägare har sett 90 somrar, men förbereder sig trots allt för ännu en, i framtiden.

Sista veckan brydde sig pappa inte om att framtiden inte fanns. Nu var bra om det betydde fötterna i gräset, solen i ansiktet och hallon plockade alldeles nyss. Han har inte fötterna i gräset längre, men jag har det. Jag viftar på tårna, tar ett sista sommardopp, hoppas på ett bra svampår och ser fram emot den första snön. När jag flyter i sommarhavet tänker jag på höstlöv och vintersnö för att jag kan tänka så. Det betyder inte att jag inte lever nu, det betyder att jag är tacksam över att jag har ett sedan. Än så länge.

Ja

Möjligheten att få dö hemma i sin egen säng.

Nej

Underbemannad hemsjukvård som inte hinner ge smärtlindring i tid.