Det är en b-film, men det är en stolt b-film, berättar regissören Bitte Andersson inför pressvisningen av ”Dyke Hard”. Ja, det är en b-film, men den bästa sortens, och den är helt galen och alldeles underbar. Det är en mischmasch av genrer: queer, erotik, highschool, musikal, zombie, splatter, action och snutar. Allt i en enda färgstark röra med personer som hämtade ur amerikansk highschool-film på 80-talet. Fast miljön är svensk småstad, fängelse och spökhus och personerna är inte helt könsbestämda.

Det låter ju galet och det är det också, men handlingen är väldigt enkel. Rockbandet Dyke Hard har blir övergivet av sin sångare Riff. Kvar är Scotty, Peggy och Bandito som ger sig ut på vägarna för att ta sig till en musiktävling i storstaden. De möter en del hinder i form av att Riff har bestämt sig för att hämnas på dem, ett spökhus där Scotty passar på att ha sex med ett spöke (jag har ingen erfarenhet av porr i någon genre så jag vet inte hur nyskapande det är men det var roligt) och inte minst en fängelsevistelse.

Jo, det är en amatörfilm, personerna pratar tafflig engelska (språket är engelska trots att filmen är svensk), tekniken allt annat än hundra och hela filmen är som en parodi. Men specialeffekterna är riktigt välgjorda och det är häftigt hur genrerna möts och att allt är gjort med queer och klar blick, det är vi inte vana vid. Så vad är en ”bra” film? I det här fallet nöjer jag mig med att filmen gör mig uppfylld och lycklig. Hade den varit fylld av sexistiska skämt, som så många komedier, så hade jag inte blivit det.

Det är en imponerande massa människor inblandade, det känns som att varenda flata i Stockholm är med på något hörn. Och bara en sådan sak som att den nu avlidna författaren och lesbiska ikonen Birgitta Stenberg dyker upp i en scen. I hbtq-kretsar är det här lätt en blivande klassiker.