Elzbieta fixar färsk svamp året om

Klockan är strax efter sju på morgonen och de höga träden i allén skymtar bara som skuggor när vi kör upp till gården. Byggnaderna ligger i en fyrkant kring gårdsplanen. Till höger en charmig tegelbyggnad där skylten säger Gårdsbutik. Mitt emot står två vita pickuper med bakdörrarna öppna och lamporna inifrån de gamla svinstallarna lyser upp grusplanen. Vi går in och möter ett fokuserat lugn.

– Har du sagt till om en sån här till? Hans Person viftar med en bred, grå back med en trave små plastburkar i.

Elzbieta Pykosz lyfter blicken från papperen med beställningar, nickar och lägger en lätt hand på de knubbiga vita bollarna som är prydligt packade i backen bredvid.

– Jag har redan gjort det.

– Du ser, det är Elzbieta som har koll. Hon är fantastisk, säger Hans med en vag hälsinge-dialekt.

– Hans är hjärtat här, säger Elzbieta och klappar honom på axeln. Mathias är hjärnan.

Hans Person är 67 år och grundare till Hällestad Svamp. Mathias Person är sonen som idag driver företaget. Det går bra, även om Ukrainakrisen har lett till dumpade priser, eftersom den stora svampexportören Polen belagts med restriktioner och inte kan sälja till Ryssland.

I det smala rummet med diskbänken väger, sorterar och packar Hans och Elzbieta svampen. De jobbar mot klockan. De flesta kunder vill ha sin svamp tidigt, helst vid åtta. Det hinner de inte idag.

– Vi ska försöka komma iväg vid nio, säger Elzbieta och byter till en ny back.

Kollegan Tomas Juska bär ut en trave till bilen. I dag kör han Malmö och Höllviken, Elzbieta tar södra rundan: Veberöd, Skurup, Svedala, Trelleborg, Anderslöv, Skivarp, Abbekås, Ystad, Köpingebro, Borrby, Simrishamn, Tomelilla, Sjöbo.

30 mil i bilen kan det bli en vanlig dag. Men det är inte dags än.

Luften är tät av en välbekant doft, nästan som ost. Men sniffar man lite mer är det en tydlig lukt av svamp – i koncentrat. I rummet bredvid paketteringen ligger bastanta vita inplastade balar. De är odlingssubstrat med mycel – svamparnas rötter kan man säga.

Snart ska det skäras nya fåror i plasten så att fler ostronskivlingar växer fram för skörd.

Temperaturen är behaglig.

– Det ska vara som en varm höst, 17 grader och frisk luft, förklarar Hans Person.

Längre in står långa bord i rader travade på varandra med svart jord på och ett täcke av tusentals små vita knoppar. Celina Malinowski plockar metodiskt och varsamt de lagom stora champinjonerna och fyller låda på låda. Liksom Elzbieta Pykosz är hon från Polen och hon berättar att språken blandas flitigt. Med anställda från Litauen och Ukraina blir även en hel del ryska. Ingen av dem är lantarbetare i grunden. Celina har jobbat som sömmerska, Tomas som snickare och Elzbieta på resebyrå.

Ute på gården är Elzbieta redo att åka och vi hänger på. Längs vägen är fälten fortfarande gröna och en mild novembersol glänser i den beiga huden på några betande kalvar. Elzbieta Pykosz tar en klunk kaffe ur sin svarta termosmugg och sänker axlarna. Nu får hon sitta tyst med sina tankar.

– Jag sätter sällan på radion, säger hon och börjar berätta om när hon flyttade till Sverige, från en man ”som inte var konflikt-fri”, och en lön som var svår att leva på.

Jag frågar om arbetsvillkoren nu, och lönen.  Hon svarar att hon också varit arbetsgivare, och vet hur svårt det är att hitta bra personal.

– På Hällestad Svamp har vi riktigt bra personal, som bryr sig om sitt jobb. Jag hoppas att min arbetsgivare uppskattar att jag jobbar bra och att jag får vara kvar.

Om lönen är bra, vet hon inte.

– Men det är mycket mer än i Polen. Här kan jag köpa det jag vill om jag arbetar, säger Elzbieta och tillägger skrattande att hennes vänner noterat att hon alltid tankar bilen full.

–  I Polen tankar man i några liter och kör dit man ska. Men nu har jag råd att tanka fullt, utan att tänka på det.