Så börjar det, mitt tacktal på Oscarsgalan. Färdigskrivet sedan jag var 17. Efter det första ”tacket” skulle jag nästan börja gråta. Men jag skulle inte bryta ihop. Inte som Gwyneth Paltrow. Nej, jag skulle klädsamt börja klippa med ögonlocken och orden skulle stocka sig. Allt medan jag krampaktigt höll min Oscarstatyett för bästa kvinnliga skådespelerska. Eller biroll. Det var inte så noga. Sedan skulle jag fortsätta att tacka. Jag skulle tacka mamma, pappa, livet, ALLA och sist men inte minst Robert De Niro. Min stora kärlek.  Jag skulle tacka honom för all, ”love and support” han gett. Ja, jag hade noggrant pluggat in de rätta engelska orden.

Och så skulle kameran riktas mot publiken och nu skulle miljoner tv-tittare få se hur han den store De Niro i sin tur kämpade med gråten, samtidigt som han gav mig slängkyssar.
Låter det här tokigt? Löjligt? Som barnsliga fantasier?

Lugn bara, det var då det, 30 år sedan och jag har helt andra drömmar i dag.  

I dag skulle jag tacka George Clooney, Ryan Gosling, Michael Fassbender, googla!, eller han som spelar Jesse i Breaking Bad. Det är inte så noga.

De Niro är helt enkelt för gammal. Vilket i sig är lite märkligt. Han var 24 år äldre när jag var 17 och han är 24 år äldre när jag är 47. Och som par betraktat så känns det väl mer ok med en 47-åring och en 71-åring än en 17-åring och en 41-åring? Det hade nog mina föräldrar tyckt i alla fall.

Men det där med ålder och kärlek är knepigt. Som komikern Anna-Lena Brundin brukar säga ”När jag var ung var jag kär i Björn Borg. Då var han för gammal för mig, nu är jag för gammal för honom. Hur fan gick det till?”

Jag skulle tacka hemtjänsten också. För att de hjälpte mig att överleva alla knapra år då jag kämpade för att bli filmstjärna. Och för allt roligt vi haft.

Har Kommunal någon gala förresten? Årets bästa kommunalarbetare? Årets insats? Hade det varit 2009 vet jag vilka som vunnit. Jag och mina arbetskamrater. Det var på sommaren. Sjukdom och planeringsmissar gjorde att det fattades folk. Väldigt mycket folk. Till slut var det fler personal som fattades än de som var på plats.

När vi var uppe i åtta frånvarande kollegor slutade jag räkna. Jag spelade död.

Eller jag struntade i att stressa upp mig, det var ingen idé. Det var ändå kört.

Inom teatern brukar man säga att man bara ställer in om det är fler på scen än i publiken. Sån’t gäller inte i hemtjänsten. Vi ställer aldrig in. Fast den här gången var vi tvungna att ställa in både duschar, promenader och städningar.

Men vi grejade det.

– Och priset för Årets insats går till Hemtjänsten Västerled Södra!

Tack. Tack så hemskt mycket! Och här skulle jag börja klippa med ögonlocken.