En spretig familjekonstellation samlas för att fira jul, varpå spänd stämning, konflikter och dråpliga situationer uppstår. Upplägget lockade snudd på miljonpublik till biograferna när det användes i Tomten är far till alla barnen 1999. Nu gör Helena Bergström ett nytt uppkok på samma soppa, i En underbar jävla jul.

Paret Simon och Oscar står som värdar för sitt första riktiga julfirande. Till deras nyinköpta renoveringsobjekt i Bromma kommer bland andra Oscars stela övre medelklassföräldrar och hans ocensurerade farmor. Simon bidrar med en pappa berusad på livet och en mamma som tagit med sig sin unge älskare. På plats finns också Cissi, Simons och Oscars nära vän som är höggravid. Den putande magen visar sig innehålla en julklapp som inte blir uppskattad.

En underbar jävla jul är en extremt ojämn film. Första timmen eller så handlar det bara om att underhålla. Det missförstås, det sägs pinsamheter, det snubblas i trappor och rivs ner saker. Maria Lundqvist är Maria Lundqvist-virrig, Robert Gustafsson är Robert Gustafsson-vresig. Problemet? Det blir aldrig särskilt roligt.

När historien tar en allvarligare vändning lyfter det. Tematiskt landar filmen helt rätt, i en tid när allt fler inser att det går att uppfostra ett barn även utanför kärnfamiljens snäva ramar.  Här finns också några starka scener som skildrar hur trångsynthet inte bara är något att skoja om, utan något som faktiskt förgiftar och förstör. Där lyckas Helena Bergström verkligen beröra – innan allt blir buskis igen.

Att blanda trams och allvar är inte fel, men det behöver göras med bättre fingertoppskänsla är här. Nu ger ”En underbar jävla jul” samma eftersmak som ett julbord. En del var gott, mycket rätt äckligt, och när det är över stapplar man därifrån med känslan att det blev lite för mycket av allt.