Eva stortrivs på sterilcentralen

Vi träffas i entrén till Operation. Under gummibandet på det fluorgröna hårskyddet möter oss ett par vakna, glada ögon. 

– Det är ju som en lite speciell värld det här, säger hon och ser till att hennes besökare reportern och fotografen också byter till rätt mundering innan vi går in till sterilcentralen och diskrummet. Där öppnar Eva Westerlund dörren till en maskin lika hög som en garderob. På botten ligger en lång, smal pinne i stål. En ledare till en märgborr, förklarar Eva. Till disken kommer redskapen direkt från operationsbordet. Ofta hämtar Eva och hennes kollegor dem i operationssalen direkt efter att patienten rullats ut, för att korta bytestiden mellan operationerna.

– Det skulle ta en sköterska 30 minuter om hon skulle stå här och lägga in alla grejerna rätt, säger Eva Westerlund. 

Jag kikar i diskmaskinen efter något rött och kladdigt. Men de rester som syns är av en annan färg och konsistens: benmjöl.

– Det fastnar på borrarna, titta här! säger Eva och stryker med ena fingret inne i en diskmaskin som ska rengöras. Små vita partiklar syns på huden.

Men visst kan det vara kladdigt, särskilt vid bukoperationer.

– Det kan vara rejält med skit, säger Eva med ett skratt.

Ändå är inte städning det centrala i hennes arbetsvardag. Det är tekniker hon är. I rummet bredvid står fyra kollegor och arbetar fokuserat vid belysta bänkar. På hyllorna ovanför ligger påsar med ljusgröna baksidor. Eva visar hur varje redskap läggs i och påsen försluts. Då har instrumentet redan registrerats både på operationssal och den patient som borren eller peangen använts på. Registreras gör också den steriltekniker som rengjort prylen. Den som gör fel ska kunna spåras och får göra om och göra rätt. Bredvid scanningen står en burk med etiketten Svärburk 1 kr. 

– Känn på den vad tung den är! säger Eva.

Överallt står handsprit, en bra sort som inte torkar ut huden. Värre var det med den som landstinget köpte in vid den förra upphandlingen. Den som anställda fick eksem av. Först vägrade ledningen byta ut den. 

– De sa att vi skulle vänta och se några veckor om det gick över, fnyser Eva Westerlund som också är huvudskyddsombud. 

Personalen stod på sig och nu är eksemspriten väck. Vid ett bord viker operationssjuksköterskan Mia Anda omsorgsfullt ett paket av ljusgrönt crepeliknande papper. Tvärsöver paketet tejpar hon en grön- och vitrandig tejp. Hon förbereder nästa moment i steriliseringsprocessen. Instrumentet ska in i autoklaven, en slags tryckkokare där 134-gradig ånga pressas genom papperet. När paketet är steriliserat har tejpen blivit svart- och vitrandig. Det här är en värld av ordning där allt har sin rätta plats i processen.

– När jag började så fick inte undersköterskorna det här. Men det är som med allt annat, livet och världen går framåt, säger Mia med en menande nick åt Eva som säger att alla som jobbar här är av samma sort: Liksom lite extra noga med detaljerna.

Jag ser på paketet. Det är så grannt det där korallgröna papperet. Ser liksom lent ut. Jag hinner inte hejda mig. Handen far ut i en snabb smekning. 

Jag blir alldeles kall. Det känns som jag just har dödat någon.

När vi lämnat rummet frågar jag Eva, efter att snabbt ha spritat mina händer noga: är allt förstört?!

– Nej, det är ingen fara, du tog ju bara utanpå paketet. Redskapet ligger ju inuti, säger hon lättsamt.  

Jag andas ut, men spritar ändå händerna en gång till. Även mellan fingrarna.