26 kommuner har redan lagt ut assistansen eller börjat tillämpa lagen om valfrihetssystem, LOV. Utöver detta är ytterligare fyra kommuner på gång med sin ”privatisering”. Anledningen till detta är att det går att spara stora pengar genom att välja denna väg, men det finns en baksida. Det blir de anställda som får betala för besparingarna.

Låt mig förklara hur detta går till. Miljonerna som kommunerna sparar kommer nämligen från att kollektiv­avtalen är sämre på den privata sidan och det är därför de anställda blir förlorarna. De personliga assistenterna får betala kommunernas sparade miljoner genom sämre anställningsvillkor, lägre ersättningar och sysselsättningsgrad.

Det är visserligen inte nytt, men när staten nu spar­ar in på assistansersättningen ställs frågan på sin spets. Kommunerna pressas till att ta svåra beslut när de ställs inför att assistansen kostar mer än de får i assistansersättning. Några väljer då försämrade villkor för de anställda för att få ekonomin att gå ihop. Det är naturligtvis olyckligt att kommunerna befinner sig i en pressad ekonomisk situation, men det kan aldrig vara okej att det är de anställda personliga assistenterna som ska ta smällen för detta.

Bara i år beräknas assistansersättningen kosta statskassan över 30 miljarder. Det är nästan en fördubbling på tio år, vilket Kommunalarbetaren skrivit om tidigare. Det är väldigt mycket pengar, men det måste finnas andra sätt att lösa detta utan att de personliga assistenterna kommer i kläm.

Lägre sysselsättningsgrad, kortare uppsägningstider och sämre anställningsvillkor blir nu vardag för fler personliga assistenter. Det är varken långsiktigt eller klokt av kommunerna att välja denna väg om de bryr sig om de anställda. Det måste gå att göra klok­are besparingar än så.