Förintelsen finns kvar i Fanny

– Du ska aldrig glömma koncentrationslägren!
Fanny Aronsson spänner ögonen i mig och riktar pekfingret i luften framför sitt huvud. Hon är född 1922 och fördes till Auschwitz från rumänska Petrova när hon var 18 år. Nästan hela hennes familj dog i lägret, en syster med sina tre barn och en bror med två barn. Mamma och pappa. Fanny har lätt demens, men kan själv berätta sin historia.
– Jag överlevde tyskarnas hat, men bara för att de behövde arbetskraft, säger hon.
Tårar letar sig nerför hennes åldriga kind.
– Minnen kan man aldrig sudda ut, för de ligger i kroppen, säger Fanny och slår sina händer hårt mot bröstet.
– Men vet du? Man får vara ledsen, säger Gunilla Bergman och kramar om den lilla späda kvinnan.
Gunilla Bergman har i många år arbetat som enhetsundersköterska på Judiska hemmets demensenhet i Stockholm. De boende är judar och nästan alla överlevare från andra världskrigets förintelseläger. När de kom till Sverige fick de rådet att glömma. Men nu, när de har levt ett helt liv i frihet, börjar minnena från ungdomen hemsöka dem.
– Det var chockerande i början med all sorg och hemska människoöden. Men jag har lärt mig hur jag ska avleda och lugna. Det kommer aldrig hända igen säger jag om och om igen, berättar Gunilla Bergman.
Varje dag återupplever de demenssjuka situationer från lägren. En hiss förvandlas till en gaskammare och personalen får försöka lugna en panikslagen gammal kvinna. En undersköt-erska som biter i ett äpple för tankarna till lägervakten som demonstrativt åt sin frukt framför de svältande. Många boende gömmer mat i sina rum. Personalen får försiktigt tömma gömmorna när de gamla inte ser. Och förklara att det finns till alla.
 

Gunilla Bergman, undersköterska på Judiska hemmet.

Minst en gång per månad träffar de anställda en psykolog för att få handledning och prata om det som är tufft.
– Det handlar också mycket om de anhöriga som har svårt att hantera att deras föräldrar börjar minnas, säger verksamhetschefen Anja Brans.
Personalen kan få höra att de alla är nazister och att de bara behandlar de boende som nummer. Anja Brans förklarar beteendet med att en familj vars släkt blivit utrotad, resten av livet håller hårt i dem som finns kvar.
– De har utvecklat en beroenderelation och har svårt att skiljas från varandra. Många barn kommer dagligen på besök hit.
För att klara arbetet satsar man mycket på utbildning. Varje nyanställd får gå tre dagars introduktion och skickas hem med en trave historieböcker. Med jämna mellanrum gör personalgruppen resor till gamla koncentrationsläger i Polen och Tyskland.

Gunilla Bergman har bland annat besökt lägret Auschwitz-Birkenau, men också rest med sin arbetsplats till några av de boendes hemstäder och sökt efter den judiska kulturen.
– Man måste skapa sig en egen värld av hur det såg ut och hur de levde. Här har de bott, här var skolan och här låg skyttegravarna.

Trots den ansträngande arbetsmiljön är det sällan någon slutar.
 – Många har jobbat här länge och vi är en sammansvetsad grupp. Det är hög personaltäthet och inte så stressigt, säger Gunilla Bergman. Och tillägger:
– Här måste allt få ta tid. Man måste vara väldigt försiktig när man klär av en människa som upplevt så mycket kränkningar, säger hon, men tystnar när Fanny plötsligt skiner upp och börjar prata om gården utanför demensboendet.
Gunilla berättar att Fanny odlar potatis där, så som hon gjorde i Rumänien som ung.
– Jag är en potatisflicka säger Fanny brett leende och Gunilla kramar hennes hand.