Kyrkogården är färdigsandad med hjälp av traktorn och nu väntar Sally Keinström bara på att grävaren ska komma så att graven kan grävas innan det blir mörkt. Det ska bli en lång väntan, men det vet hon inte än.

I Nilivaara, en bit ovanför polcirkeln i Lappland, arbetar Sally som kyrkvaktmästare. Här bor det ungefär 150 personer. När Sally tittar ut genom fönstret ser hon sin arbetsplats. Nilivaara kyrka.

På lördag ska det hållas begravning och som vanligt ska graven grävas två dagar tidigare. Det är en arbetsuppgift som hon inte får utföra ensam, och därför måste hon invänta grävaren. För en vecka sedan lade hon dit ”tinaren”, ett aggregat som värmer marken så att tjälen försvinner, så att det överhuvud taget går att gräva en grav. I dag ligger köldgraderna runt minus 15. Snön knarrar högljutt under skorna. Mitt i vintern när det varit kallt länge måste ”tinaren” ligga i flera veckor innan det ska grävas, och de tvingas då att gräva i två etapper.

Sally Keinström är ensam på sin arbetsplats och har inga arbetskamrater. Hon jobbar här i Nilivaara och ansvarar dessutom för kyrkogården i Dokkas, som ligger runt två mil härifrån. Bönehuset i Dokkas ägs och sköts av læstadianerna (en luthersk väckelserörelse).

– Men inte är jag ensam inte. Jag träffar mycket folk ändå, besökare som kommer till kyrkogården. Och annars använder jag rösten och pratar för mig själv. Det som är så bra med det här jobbet är att jag styr själv. Att det inte är någon som står bredvid och säger vad jag ska göra. De litar på att man gör det man ska.

Märker hon att arbetsgivaren är kyrkan vars huvudfokus är religion och tro?

– Av det märker jag noll. Man måste ju vara medlem i Svenska kyrkan och man får kanske vara försiktig och inte svära så mycket, annars är det som vilken arbetsgivare som helst.

Hon gillar att vara ute, säger hon. Att klippa gräs på sommaren och köra snö på vintern.

– Men det är ändå roligast att jobba på sommaren. Att röja och klippa när det är varmt och skönt. På vintern kan det bli jäkligt kallt att vara ute och jobba i flera timmar inför begravningar när det är runt 30 minusgrader.

Sallys arbete styrs kanske inte direkt av arbetsgivaren, men vädret påverkar vad och när hon måste göra något. Om hon arbetat under helgen med en gudstjänst och ska ta ut en ledig dag, till exempel:

– Är det vinter får jag kolla väderleksrapporten. Kan jag ta ledigt på måndag eller kommer det snö? I så fall måste jag röja snön och får ta ledigt en annan dag. Någon frågar om jag kan följa med på en resa till Luleå. Går det? Det får jag se kvällen innan, eller så får jag gå upp i ottan och ta snön innan jag far.

I dag när hon har en arbetskamrat som kommer in och hjälper till att gräva kan hon inte heller styra arbetet själv. Vilket visar sig. Timmarna går, mörkret faller och Sally gör sig redo för att arbeta hela kvällen med graven.

– Hoppas bara att vi inte stöter på för stora stenar så att vi måste spränga. Då tar det ännu längre tid.

Kyrkan i Nilivaara hör till Gällivare församling, som till ytan är en av de största församlingarna i Sverige. Sally Keinström arbetar på egen hand över ett stort område. Hon ställer i ordning inför gudstjänster, tar hand om församlingshemmet, städar och storstädar, röjer, klipper och plogar snö.

Skillnaden är stor mot arbetet i vad man kan kalla den Svenska kyrkans hjärta och medelpunkt – domkyrkan i Uppsala. Domkyrkan är en stor arbetsplats, 10-15 personer är i tjänst under en dag. Kyrkan har fem vaktmästare anställda, och de arbetar enbart med inomhusarbete. Tre av dem arbetar med vaktmästeri och två med städ. Alla i vaktmästeri är män och arbetar heltid, medan städarna är kvinnor varav en endast har deltid.

Vaktmästarna har sitt lilla kontor inne i domkyrkan. Går man förbi korsmitten och tar till vänster är man framme. Jyrki Hedman möter i svart kavaj och vit skjorta. Han har arbetat som vaktmästare i Svenska kyrkan i över tio år, varav fem här i domkyrkan.

– En stor fördel här jämfört med mindre kyrkor är att vi här har ett socialt nätverk. Vi har en väldigt bra arbetsgemenskap och jag trivs med mina kollegor. Vi fikar ihop och pratar under dagen.  

Många har medvetet sökt sig hit just för att arbeta i domkyrkans miljö. Jyrki är inget undantag.

– Domkyrkan är väldigt speciell, stor och mäktig. Det är Svenska kyrkans huvudsäte, det är här alla biskopar vigs, det är många stora, speciella händelser och väldigt många besökare.  

Jyrkis arbetsuppgifter varierar. Han har hand om vin och oblater, ställer fram och tar tillbaka extra stolar när det är konserter eller andra stora evenemang, tar fram instrument, ställer i ordning inför gudstjänster och själavårdssamtal, ringer i klockorna och många andra stora och små uppgifter. Varje dag går Jyrki in i vad som kallas webbavenyn för att se vad som står på dagens schema.

– Vi är liksom tjänstefolk. Alla kan be oss göra saker och då gör vi det. Vissa dagar är extremt arbetsintensiva och andra är lugna. Men det är kul att det händer saker. I en mindre kyrka jobbar man för några få flitiga besökare, här kommer flera hundra personer per dag och vi har ju mycket kontakt med dem eftersom vi rör oss i kyrkan hela tiden.

Några som verkligen jobbar mitt bland besökarna är Chatrine Hjulström och Elisa Mikkilä, två vaktmästare med inriktning på städ. Chatrine är den första jag stöter på inne i kyrkan där hon ligger på knä och putsar en monter med mässingsputs.

Till skillnad från de andra vaktmästarna har de inte helgtjänstgöring. Så när de kommer på måndagsmorgonen finns en hel del arbete att göra med att ta bort spåren från alla helgens besökare.

– Vi tycker att det är fel att det inte finns helgstäd eftersom det ger en enorm arbetsbelastning på måndagen när ingen har städat på hela helgen, säger Chatrine Hjulström.
Elisa Mikkilä håller med.

– Vi har ju ett stort ansvar för besökarnas och programmens skull. En kyrka måste ju vara städad och det ligger helt på oss. Arbetet har blivit väldigt stressigt med fler evenemang, utställningar och besökare i kyrkan. Trots det har vi inte fått mer tid för städning. Vi har påpekat det, men de lyssnar inte, säger hon.

Det är inte bara kyrkorummet som ska hållas rent. Domkyrkan har torn, orgelläktare, personalutrymmen, toaletter, en butik och museidel.

Att deras löner ligger lägre än de andra vaktmästarnas, trots att de båda har arbetat mycket länge, förklarar de med ett ord: Kvinnolöner.

– Vi tycker inte att det borde skilja i lön mellan oss och de andra, men vi får alltid lägst eller ingenting. Det har handlat om 50 kronors löneökning något år. Vi ska vara här och göra vårt jobb, men vi får inte så mycket för det. Kyrkan har inte kommit så långt när det kommer till jämställdhet, säger Elisa Mikkilä.

Kommunals medlemmar i kyrkan

 

ID: Sally Keinström

Yrke: Vaktmästare. Heltid.
Arbetsplats: Nilivaara och Dokkas i Gällivare församling.
År på arbetsplatsen: Snart två (plus säsongsanställd i fem säsonger).
Bästa med jobbet: Friheten, styr själv, variationen.
Sämsta med jobbet: ”När något går sönder.”
Lön: Drygt 24 000 kronor. ”Från början fick jag 23 000 men då röt min företrädare ifrån.”
Lönesamtal: ”Det har jag aldrig haft, vi är lite vid sidan om vi ute i byarna.”

 

ID. Jyrki Hedman

Yrke: Vaktmästare. Heltid.
Arbetsplats: Uppsala domkyrka.
År på arbetsplatsen: Fem år (plus sju år inom kyrkan).
Bästa med jobbet: ”Arbetsgemenskapen och miljön.”
Sämsta med jobbet: ”När det uppstår krångel.”
Lön: 23 850 kronor plus tillägg för kvälls- och helgjobb (jobbar två av fyra helger).
Lönesamtal: Varje år inför lönesättning.

 

ID. Elisa Mikkilä

Arbetsplats: Uppsala domkyrka.
År på arbetsplatsen: 25 år. (Deltid de första 16 åren.)
Bästa med jobbet: ”Att vara i kyrkorummet.”
Sämsta med jobbet: ”Fysiskt krävande.” Lön: 23 000 kronor.
Lönesamtal: Varje år.

 

ID. Chatrine Hjulström

Yrke: Vaktmästare/ lokalvårdare. Arbetar 62,5 procent. ”Skulle vilja ha mer.”
Arbetsplats: Uppsala domkyrka. År på arbetsplatsen: 15 år.
Bästa med jobbet: ”Att arbeta i den här miljön.”
Sämsta med jobbet: ”Stressigt.” Lön: (omräknat till heltid) 22 300 kronor. 
Lönesamtal: Tre lönesamtal på 15 år.