Varför skulle inte en kvinna kunna reparera trasiga saker lika bra som männen kan, undrade vaktmästaren Anna-Lisa Isaksson i Kommunalarbetaren nr 12-13/67.
Varför skulle inte en kvinna kunna reparera trasiga saker lika bra som männen kan, undrade vaktmästaren Anna-Lisa Isaksson i Kommunalarbetaren nr 12-13/67.

Från kuttersmycke till yrkeskvinna

Kvinnans plats i Kommunal-arbetaren har inte alltid varit given. Kvinnorna har gått från att ses som ett problem via rollen som kutter­smycken till att bli självklara aktörer. Men det har varit en lång resa.

KA 100 årÄven om de medlemmar som kommer till tals i Kommunalarbetaren idag främst är kvinnor, och därigenom speglar kvinnodominansen i förbundet, var tidningen länge en manlig arena.
Första gången kvinnor nämns i arbetet för förbundet är i nr 4/1913 under rubriken ”Käcka arbetarhustrur”. Det är hustrurna till stenhuggarna vid Björkö stenhuggeri som bildat en organisation kallad ”Syföreningen”.

Till synes samme skribent, C. L-n., som uppmärksammade syföreningen beskriver 1915 hur han längtar efter den dag då även kvinnan lärt sig förstå innebörden i orden ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” (nr 4/1915).
Han skriver: ”om arbetareklassens kvinnor ville visa en bråkdel av det intresse för vår saks framgång, som borgarklassens kvinnor visade vid ordnandet av sitt sk församlingshem, då skulle kampen bliva lätt, då skulle målet inte längre te sig så envist långt borta, då skulle vi med gladare sinnen gå till storms mot samhällets mångahanda orättvisor. Men som det nu är, är kvinnans ställning blott en black om foten”.

Tre år senare fortsätter det på samma linje med ”allvarsord till vår tids arbetarehustrur” av signaturen Carpenter.
 Kvinnornas fokus på hem och trygghet ställs mot mannens strävanden för arbetarklassen, och skribenten säger sig vilja peka på ”en sjuk punkt inom arbetarnas egna leder” när han riktar sina ord till kvinnorna (nr 2-3/1918).
Men åren går och kvinnorna gör sitt intåg i förbundet, som medlemmar och i organisationen. När 35 kvinnor går en facklig kvinnokurs på Runöskolan 1958 beskrivs det under rubriken ”Klokhet och charm på kvinnokurs” (nr 4/1958). Fyra år senare har tidningen ett bildreportage från en facklig introduktionskurs på Runö. Den största bilden – föreställande en man och fyra kvinnor som studerar i gröngräset – har bildtexten: ”Sällan har en ombudsman så angenäm frågestund som här Evert Sahlén i fager flickkvartett.” (nr 18/1962)

Sällan har en ombudsman så angenäm frågestund som här Evert Sahlén i fager flickkvartett. De frågvisa flickorna är Elina Olausson, Gällivare, Svea Krantz, Vänersborg, och Iréne Kask-Johansson, Brålanda. KA nr 18/1962.
Sällan har en ombudsman så angenäm frågestund som här Evert Sahlén i fager flickkvartett. De frågvisa flickorna är Elina Olausson, Gällivare, Svea Krantz, Vänersborg, och Iréne Kask-Johansson, Brålanda. (KA nr 18/1962.)

När Kommunal flyttade in i ett nytt förbundshus på Hagagatan i Stockholm fick konstnären Walter Nordgren uppgiften att skapa en väggmålning i entréhallen. ”Kvinnorörelse” var namnet på väggmålningen som tillägnades Kommunals kvinnliga medlemmar när den stod klar 1962. Konstnärens egna ord om målningens uttryck var ”mjuk, moderlig, kvinnlig” (nr 8/1962).
Men i dessa tider började ändå medvetenheten höjas när det kom till kvinnors representation och delaktighet i förbundet. Efter en artikel om kvinnors låga andel på de längre fackliga kurserna 1964 kände sig Siv Askerbom manad att skriva ett inlägg till tidningen i nr 3/1964. Hon berättar om hur det var när hon skulle åka på en tvåveckors kurs på Runö. Om hur vansinnigt jobbigt det var veckan innan hon åkte:
”Jag har två skolbarn, alla kläder skulle tvättas, lagas och strykas, läggas i prydliga högar på vars och ens hylla i skåpet. Mat skulle handlas hem för två veckor och göras i ordning så kylskåpet var fullt, storstädning i hela lägenheten som slutvinjett. På avresedagen var man mera färdig för vilohem än för kurs.”
Inget tyder på att hon var ensamstående även om det kan vara lätt att dra den slutsatsen idag.

Drygt tio år senare, 1975, har tidningen en stor artikel som hyllar möjligheten att ta med barnen på facklig kurs när det införts barnpassning på Brunnsvik. Nu kan ensamstående föräldrar delta i det fackliga arbetet, konstaterar Bo Arvidsson från Kommunalettan, som också pekade på det positiva i att det gav barnen en bra uppfattning om sina föräldrars fackliga arbete i nr 3/1975.
Först kring 1975 får kvinnorna och analyser om hur kvinnor framställs stort utrymme i Kommunalarbetaren. Men så är det också det Internationella kvinnoåret.
Folkrörelsernas egen jämställdhetsgrupp gjorde en enkätundersökning för att kartlägga varför kvinnor är så lite aktiva i folkrörelserna. Hälften svarade att det var för att kvinnorna hade huvudansvaret för hem och barn. Den övriga halvan svarade att det var för att kvinnor var för slöa, dumma, av naturen tillbakadragna samt avundsjuka. Artikeln har rubriken ”Fördomar om kvinnor”.

Elin Mossberg blev Kommunals första kvinnliga ombudsman 1960. I nr 3/1976 konstaterar hon att kvinnor inte har samma arbetsuppgifter som männen och att de har bättre yrkesutbildning. Hennes analys av löneskillnaderna är: ”så länge männen kan välja mellan ca 300 yrken och kvinnorna gaddar ihop sig i ett 25-tal blir det ingen rätsida på problemet”.

Det är en analys som blir aktuell på nytt i KA nr 11/2004, nästan exakt 30 år senare, när tidningen skriver om slutsatserna i nationalekonomen Åsa Löfströms statliga utredning ”Den könsuppdelade arbetsmarknaden”.
Löfström menade, liksom Mossberg, att det har betydelse hur detaljerade yrkesbeskrivningarna är. Att manligt dominerade yrken har fler yrkestitlar ger en bild av att de är mer specialiserade. Kvinnors yrken är ofta mer allmänt beskrivna, vilket påverkar löneläget, skriver KA om Löfströms utredning 2004.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2010-02-10 14:05

TIPSA OSS

Har du ett tips om något vi borde skriva om? Hör av dig!

Sidor