Tomas Lindblom.
Tomas Lindbom.

Skillnaden mellan svenska LO:s arbete i valrörelsen och den franska fackföreningsrörelsens arbete inför presidentvalet i Frankrike är stor. Det konstaterar Tomas Lindbom, historiker och journalist som precis gett ut boken ”Slaget om Frankrike”.

– Det är väldigt stor skillnad. När jag träffar CFTD som är en stor facklig organisation säger de tydligt att de aldrig skulle vilja ha samarbete med socialistpartiet eller något annat parti för den delen, säger Tomas Lindbom i telefon från Paris.

Varför vill de inte samarbeta?

– När jag frågar säger de ”aldrig i livet!”. De ser det som att de skulle bli bakbundna och de vill istället vara fria att driva sin egen politiska linje. De franska partierna är inte heller lika heliga som partierna är i Sverige, som med Socialdemokraternas hundraåriga historia. Nuvarande Socialistpartiet har funnits sedan 1960-talet, de franska socialistpartierna upplöses och skapas kontinuerligt.

Jag har hört att fackligt aktiva inte ens får ta uppdrag i politiska partier. Stämmer det?

– Det stämmer. Man gör inte det, det är en underförstådd regel. Är du facklig är du inte politiker och vice versa. Det är främst de fackliga som är skeptiska till att vara stödtrupp till det politiska. För dem är det så självklart, de skrattar när jag frågar om detta. Facklig-politisk samverkan är för dem närmast en kuriositet.

Var går den stora skiljelinjen i årets presidentval – är det mellan vänster-höger, eliten-folket eller nationalism-globalisering?

– Det traditionella i Frankrike har varit en höger-vänster uppdelning. Men nu är det perspektivet ifrågasatt i takt med framväxandet av det nationalistiska perspektivet. Det har varit en trend i Frankrike i decennier, och bärs nu fram av Marine Le Pen och hennes parti Nationella fronten. De har blivit många vilket har gjort att frågeställningarna har förändrats. Nu ställs det öppna, internationella, globala samhället mot det slutna franska. Och det här skapar nya allianser i fransk politik samtidigt som det bryter den gamla vänster-höger-uppdelningen.

På vilket sätt märks det?

– Ta vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som exempel, han är en person som varit med länge men som blivit mer nationell i sitt framträdande. Han har tonat ner försvaret för det mångkulturella samhället. Jag säger inte att han har svikit sina åsikter, men han har tonat ner dem. Eller Emmanuel Macron som enligt det gamla synsättet står i mitten men som i det nya systemet är radikal i sina åsikter med en stor liberal öppenhet åt alla håll; ekonomi, öppna gränser, diversitet.

Hur kommer det att gå?

– En tredjedel av väljarna har ännu inte bestämt sig, med bara dagar kvar. Det är svårt, ingen kan tippa hur det ska gå i det här valet. Jag kan bara citera några jag träffat den senaste tiden som säger att Republikanernas Francois Fillon vinner. Det finns potential i hans väljarled, att folk i valbåset tänker bort alla skandaler runt honom och väljer enbart efter hans politiska program. Så jag tror att Fillon går vidare till andra valomgången – även om väljarundersökningar pekar på Macron och Le Pen – och ställs han där mot Nationella frontens Marine Le Pen är segern garanterad.

Diskuteras arbete och arbetsmarknad i valrörelsen?

– Arbetslösheten och pension är stora frågor. Mèlenchon har en mer traditionell vänsterhållning till arbete medan socialisten Hamon är mer utopisk i sin vänsterhållning och talar om medborgarlön och ett ekologiskt hållbart samhälle. Annars är ekonomi, synen på EU, relationen till Ryssland och säkerhet stora ämnen i valrörelsen. Plus att alla skandaler har påverkat mycket, förstås.

Nu hålls två valomgångar för att välja president. Redan i juni är det sedan val till nationalförsamlingen. Hur viktigt blir det valet?

– Jag skulle vilja påstå att det blir oerhört viktigt i år. Presidenten behöver ju nationalförsamlingen för att få igenom sina lagförslag och det kan bli svårt. Frankrike har haft flera högerpresidenter med socialistregeringar, men nu vet vi inte alls vad vi får in för människor eftersom höger-vänster-uppdelningen är så söndertrasad. Vi kan få Emmanuel Macron som president och han har inte ens ett parti. Det kan bli väldigt oklart.

Vad är det roligaste med fransk politik om du jämför med svensk?

– Det är tydligare skiljelinjer. Politikerna talar tydligare och vågar vara tydligare. Det gör att väljarna får bättre information. Man för också längre resonemang. I Sverige får partiledarna 15 sekunder i tv, här i Frankrike är man mycket noga med att politikerna ska få uttrycka sina tankegångar, också i tv. Här ser man det som kvalitet att få tid att reflektera. Det finns också ett filosofiskt och ideologiskt perspektiv som saknas i Sverige.

Presidentval i Frankrike

Presidentvalet hålls nu på söndag 23 april.
Om ingen kandidat får en majoritet av rösterna hålls en andra valomgång mellan de två största kandidaterna den 7 maj.
De största kandidaterna är:
Jean-Luc Mélenchon, oberoende vänster
• Emmanuel Macron, oberoende mitten
• Francois Fillon, Republikanerna
• Marine Le Pen, Nationella fronten
• Benoit Hamon, Socialistpartiet
Val till nationalförsamlingen hålls 11 juni och 18 juni.