De borgerliga partierna hävdar att Sverige aldrig tidigare har satsat så mycket på välfärden som nu. De stöder sig på en ny rapport av Sveriges Kommuner och Landsting om välfärdens utveckling 1980-2012.  I den har man intervjuat över tusen svenskar och på sin hemsida konstaterade SKL att ”Låg kunskap om att välfärden slår rekord”. SKL menar nämligen att det aldrig tidigare har satsats så mycket på välfärden som idag. De flesta svenskar förhåller sig nog med rätta kallsinniga till ett sådant påstående, medan moderaterna Edward Riedl och Anders Ågren flera gånger lyfter fram den i både VK och VF. Rapporten har så många brister, att det inte går att dra sådana slutsatser som SKL gör.

För det första. Ett bra sätt att göra jämförelser är att se hur stor andel välfärden får av det totala värde som ett samhälle producerar i varor och tjänster. När samhällets produktivitet kraftigt ökar är det väl rimligt att välfärden får ta del av den. Då visar det sig att välfärdstjänsterna får en allt mindre andel av BNP 2012 än 1980 och än mindre om man justerar för ökade behov genom att allt fler blir äldre, (källa SCB, SKL).

För det andra. SKL grundar sig på budgeterade pengar, men inte med ett ord nämns vinster som privata företag gjort. Därmed inkluderas vinsterna som satsade resurser i SKL:s analys. Det är naturligtvis helt orimligt, att som resurser betrakta de 30 miljarder som de tio största välfärdsbolagen gjort sedan 2006, (källa Kent Werne).

För det tredje. Sedan 1980 har kommunsektorns kostnader ökat kraftigt med utbyggnad av förskolan, skolbarnomsorgen och införandet av förskoleklass. Idag är det dubbelt så många barn som deltar i dessa verksamheter jämfört med då. En betydande ökning av elever har också skett efter utvidgningen till en allmän treårig gymnasieskola. Självklart ökar då totalsumman man budgeterar för, men för det enskilda barnet är det väl de resurser det får ta del av som är intressant? Inte det man avsätter för hela gruppen. Om då de intervjuade personerna menade att resurserna idag är mindre så kanske det är rätt om man ser till det enskilda barnet, men fel om man ser till de resurser hela gruppen fick. I frågan som de intervjuade fick framgick inte vad som menades.

För det fjärde. De intervjuade personerna fick svara på när de trodde, att man satsade mest resurser till välfärdstjänster. SKL:s analys bygger dock inte på resurser utan på budgeterade pengar. Det kan synas som ett petigt påpekande, men budgeterade pengar är definitivt inte satsade resurser. Ett exempel är kraftigt ökade hyror. Enligt Boverket ökade hyrorna med 1,7 procent per år under 1975-2009 om man tagit hänsyn till inflationen. Att man i välfärden betalar betydligt mer hyror idag än 1980 kan förstås inte räknas tillgodo som resurser. Det är bara SKL som gör det. Vinster som försvinner från budgeten kan inte heller räknas som resurser.

För det femte. Den ökade privatiseringen har skapat en kraftigt ökad administration som upphandling, offerter, avtal och olika kontrollmekanismer. Inte är väl heller dessa kostnader resurser.

SKL:s beräkningar, att kostnaderna för kommuner och landsting ökat med 38 procent 1980-2012, med hänsyn tagen till inflation och åldersförändringar. SKL ser en ganska kontinuerlig ökning av ca en procent per år. Om man hävdar, att detta motsvarar en kontinuerlig ökning av de verkliga resurserna i välfärden har man nog mycket svaga argument och bör förklara vad man menar.

Per-Olof Balkedal,
vaktmästare Holmsund, medlem i Kommunal, Umeå