Klas Gustafson har gjort sig känd med stora biografier om Folkhem-Sveriges största artister. Det har varit Cornelis, Monica Z, Beppe och Tage.
Den här gången gör han något nytt, i så måtto att Gösta Ekman till skillnad från de andra är i livet.

Och det är ingen tvekan om att det är en tacksam person att skriva om. Gösta Ekman har ett fantastiskt språk, ett fantastiskt minne och uppenbarligen också ett fantastiskt arkiv. Och vad som än hände i nöjes-Sverige under senare delen av 1900-talet så var Gösta där. Som regiassistent åt Bergman, i kulisserna till Knäppupp, i politisk gruppteater under FNL-fanor och på scenen under Hasse & Tages revyer.

Förutsättningarna är med andra ord goda för en genomgripande och intressant biografi, och till stor del infrias förväntningarna. Mycket tack vare Ekmans ord och hans öppenhjärtighet blir det här till både en berättelse om svensk humor och om personen Gösta.
Gustafson är flitig, noggrann, men till slut saknar jag något som jag i brist på bättre ord skulle vilja kalla skav. Jag vill höra någon av Ekmans ovänner (det måste han väl ändå ha någon?) och jag skulle vilja att Gustafson någon gång bryter upp biografin, gör en avstickare, byter lins.

I sin helhet, ändå en fin, intresseväckande bok. Och med fantastiska foton.