Det knyter sig i bröstet direkt när hon dyker upp i bild. En ung flicka, blek och tanig, med klumpar av levrat blod under näsan. Här är ett barn som far illa.

Eini bor ensam med sin pappa i ett ödsligt torp. Färgen på husväggarna har bleknat, och hela livet går i grått. Pappan inventerar köksgeråden, håller märkliga geografiförhör och slår henne med en trästav. Hennes enda tillflyktsort är skogen, som sträcker sig milsvid åt alla håll. Någonstans där ute finns ett samhälle, men Eini är inte en del av det.

Det finns en bakgrundshistoria också. En tragisk sådan, som sträcker sig två generationer bakåt i tiden. Eini berättar (fantiserar?) om sin farmor, en levnadsglad kvinna som lämnade torpet och gav sig ut i världen. Under tillbakablickarna byter filmen skepnad och blir animerad. Ett ovanligt grepp, som fungerar nästan osannolikt bra. De stumma men livfulla dockorna berör lika mycket som de spelade rollfigurerna.

Granny’s Dancing on the Table är en fantastisk film. Otäck, omskakande, stämningsfull. Tung förstås, men inte så där att allt känns hopplöst. Eini är inte knäckt. Hon bjuder motstånd, och runt torpet händer det saker. Blod rinner under dörrarna, hela tillvaron skakar. Saker är på väg att förändras.