Finska Mikko älskar allt svenskt och hatar sitt finska ursprung. Han vill bli svensk och får chansen när han träffar en levnadstrött svensk man som ger sitt pass och sin lägenhet till Mikko. Nu gäller det att övertyga alla, inklusive den nya familjen, att han är Mikael. Inte så lätt gjort.

Filmen är full av pinsamheter och jag har ständigt en klump i magen. Men Mikko är oemotståndlig i sina försök att dölja det finska, det tycker även hans nya syster och sjukgymnasten på mammans sjukhem (fast filmskaparna verkar ha missuppfattat en sjukgymnasts roll på ett sjukhem, det är sådant en recensent från en facklig tidning hänger upp sig lite på).

Här finns en hel del tramsigheter och mycket är inte alls trovärdigt. Det används överdrivna stereotyper om finskt och svenskt, även om flera av dem är roliga. Det roligaste är hur Mikko kämpar med att prata utan finsk brytning och hans kommentarer som avslöjar en romantisk och verklighetsfrämmande bild av ett Sverige där alla är lika, som vibrerar av ”socialdemokratisk omsorgsglädje”. Jonas Karlsson som spelar Mikko imponerar.