Kommunalarbetaren har gått igenom alla anmälningar om allvarliga tillbud och olyckor som anmälts till Arbetsmiljö­verket sedan 2012, gällande räddningstjänst och ambulansverksamhet. Resultatet är nedslående. Minst varannan vecka hotas eller misshandlas ­någon brandman, ambulanssjukvårdare eller ambulanssjuksköterska i Sverige.

Det kan handla om stenkastning mot brandmän i utsatta storstadsområden, ungdomar som skjuter med lasersikte mot vindrutorna eller, som för Ayhan Meh­med, en psykiskt sjuk patient. För ambulanspersonalen handlar det ofta om att man åker ut till personer som är påverkade av alkohol och droger. 

– Jag har blivit hotad till livet flera gånger. Verbala hot förekommer dagligen, ­säger han när vi sitter ner en stund på ambulans- och brand­stationen i Hökarängen i södra Stockholm.

 

Det kan handla om att man är besviken på vården, arg på att det tagit för lång tid för ambulansen att komma. Ibland baseras allt på ett missförstånd: Man tror att det är ambulanssjukvårdaren som är SOS Alarm och man blir upprörd över att tvingas upprepa delar av sin berättelse. Ayhan nämner också specifikt sexuella trakasserier som drabbar hans kvinnliga kolleger.

Själv tränar han kampsport på fritiden och har liksom kollegerna fått gå en hot- och våldutbildning. Något som låter som en tillgång, men Ayhan varnar för att det kan ge en falsk trygghet.

– Jag har värjt mig mot slag, men ofta är det bättre att springa än att konfrontera.

Det var också så han gjorde den där gången för ett par år sedan när en patient, som Ayhan hade till jobb att vårda, i stället hotade honom och hans familj till livet.

–  Jag blev väldigt skärrad och slängde ut människan ur bilen. Vi får inte visitera våra patienter, patienten var psykiskt instabil och då går det inte att bemöta på något annat sätt än att stanna bilen och gå ut. 

Han tillkallade polis med hjälp av överfallslarmet, något han säger för det mesta fungerar bra.

Det är vanligare med hot och våld inom ambulansen än inom räddningstjänst­en, något som delvis kan förklaras med att det finns fler ambulansanställda än brandmän i Sverige. För brandpersonal är det också vanligare med exempelvis stenkastning och annat våld från personer som egentligen inte behöver hjälp. För ambulanspersonal uppstår våldet ofta i mötet med patient.

Även om räddningstjänsten har relativt få anmälningar sticker år 2015 ut då flera hot- och våldsincidenter skedde i Malmö. 

”Det är ingen tvekan om att det finns ett mörkertal. För även om det finns en skyldighet att anmäla, så är det inte säkert att alla känner till den.”

Generellt är hot och våld mot blåljuspersonal fortfarande ett storstadsfenomen. Över åren har över hälften av anmälningarna gällt Stockholm, Göteborg eller Malmö. Men samtidigt är det långt ifrån alla situationer som anmäls.

– Det är ingen tvekan om att det finns ett mörkertal. För även om det finns en skyldighet att anmäla, så är det inte säkert att alla känner till den. Dessutom finns ingen glasklar definition av vad som är ett allvarligt tillbud eller olycka. Så man ska se de här anmälningarna som en signal, en indikation, säger Arne Alfredsson, handläggare på Arbetsmiljöverket.

Ambulanssjukvårdaren Ayhan Mehmed, själv skyddsombud, ger en förklaring till att statistiken i det här fallet inte nödvändigtvis säger allt:

–  Vad som betraktas som hot och våld är subjektivt. Mycket handlar om hur man känner sig. Man kanske inte känner något hot först, det kan komma efteråt. Det är mycket som inte skrivs ner, men vi uppmanar till att man ska skriva ner allt, så att man har det svart på vitt.

Han säger ändå att man i dag är mer medveten om frågan än tidigare.

Från facket centralt menar man att hot och våld främst är arbetsgivarens ansvar.

–  Man jobbar med den här frågan ­lokalt i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Skyddsombuden driver frågan, men ytterst är det arbetsgivar­ens ansvar att identifiera, åtgärda och före­bygga problem i arbetsmiljön, ­säger Annelie Medling, ombudsman på Kommunals förbundskontor.

”Det är oacceptabelt att ambulans och räddningstjänst utsätts för våld och hot i sin yrkesutövning.”

Enligt lagen är det arbetsgivaren som har ansvaret för att förebygga att arbetstagaren utsätts för olycksfall.

– Det är självklart att vi som arbetsgivare har ett stort ansvar eftersom vi har arbetsmiljöansvaret. Det viktigaste man kan göra för att motverka hot och våld, tror jag, är att ha en medvetenhet och känna igen situationerna där sådant här kan inträffa, säger Ulf Kanfjäll, verksamhetschef på Samarit­en Ambulans.

Anders Perklev är riksåklagare och regeringens särskilda utredare i de här frågorna. Han säger:

–  Det är oacceptabelt att ambulans och räddningstjänst utsätts för våld och hot i sin yrkesutövning.

Perklev leder Blåljusutredningen som ska se över om ambulansare och brandmän ska omfattas av lagen om våld mot tjänsteman.

– Det handlar om att titta på om det behövs särskilda straffhöjningar. Men det krävs naturligtvis annat också. Straffhöjningar kan ha en signalfunktion, men man måste gå till roten med problemet. Samhället måste återta kontrollen och för det krävs omfattande polisiära och sociala insatser, som jag bedömer det.

Anders Perklevs utredning ska vara klar i juni 2018.

 

Har du erfarenhet av hot och våld i ditt arbete?

 

Ronnie Liljeqvist.

Ronnie Liljeqvist, brandman, Göteborg:

– Jag jobbar i ett ­socialt oroligt område, men har aldrig själv känt mig hotad. Men visst har jag varit med om oroliga situationer. Det är när det har varit stora folksamlingar. Det har förekommit att raketer har kommit flygande och jag har kolleger som har blivit spottade på.

 

Tomas Buxbaum.

Tomas Buxbaum, ambulanssjukårdare, Ekerö:

– Jag har aldrig varit med om någon stenkastning, peppar peppar. Men ­aggressiva patient­er förekommer, framför allt när de fått vänta länge. En gång har jag åkt på spö. Det blev anmält till polisen, men inget hände. Är det för mycket stök får man gå därifrån och undvika konfrontation.

 

Christian Ralbring.

Christian Ralbring, ambulanssjukvårdare, Kungshamn:

– Det har varit verbala hot. Att de vet var man bor och att det kommer att hända saker med en själv och ens familj. Tidigare har folk varit glada när vi har kommit ut, men jag tycker att det börjar suddas ut. Jag tycker nog att arbetsgivaren borde göra mer för att stävja det här.

Citat ur anmälningar till Arbetsmiljöverket

”I väntan på ­läkare tar patienten upp en pistol och riktar den mot taket. Hon uppger att de har den i självförsvar.”

”Jag och personalen står kvar i trädgården, när ­patienten kommer gående med bestämda steg och stirrande blick mot oss. Han har en stor kökskniv med vitt handtag i hö hand i höfthöjd. Jag blir livrädd och känner mig hotad.”

Pat tar tag i mig och ­häver sig nästan över mig samtidigt som han försöker pussa mig. (…) Får tag i hans armar och lägger dom över hans bröstkorg och håller fast. Nu när pat tittar på mig är han svart i blicken.”

”Vi beslutar att låta den bilen brinna och initialt ta bilen inne på parkeringen. Just innan vi svänger in på parkeringen­ ­anfalls vi av ca 25–30 personer som kastar föremål mot oss.”