Västgötaslätten ligger pudersnövit och ambulansstationen är lugn, inte ett larm under den timslånga intervjun. Men även om de flesta fallen av hot och våld sker i storstaden är man inte förskonade ens i ett litet samhälle som det här.

Den erfarne ambulanssjukvård­aren Jörgen Roslund berättar om hur han och en kollega fick ett larm om en misshandel på Stora Torget i Falköping.

– Vi får polis med oss, men de är inte riktigt i närheten, så vi åker fram på torget. Då kommer en stor man springande emot oss, blodet rinner i ansiktet, han pekar finger och bara skriker åt oss.

Snabbt beslutar sig Jörgen och hans kollega för att låsa bil­en och köra förbi mannen och invänta polispatrullen.

– Till slut hittar polisen honom, fångar in honom och tar honom till polisbilen. Så får han syn på ambulansen, då blir han precis skogstokig igen. Vi kunde inte gå nära, det gick inte. Just det här att han kom rusande mot oss. Stor människa. Blodet rinner i ansiktet. Bara brölar. Hade vi stannat där vet jag inte vad som hade hänt.

Psykiskt sjuka, alkoholister och narkomaner gör ambulanssjukvårdarens vardag till en ofta hård verklighet, där det kan vara svårt att fatta rätt beslut. När det gäller knarkare kan det exempelvis handla om att de till varje pris vill komma åt morfinet och därför simulerar smärta.

– Det är en balansgång där som är väldigt fin. Bara för att man missbrukar ska man ju inte riskera att inte få smärtlindring, säger Jörgen.

Hans kollega Marie Lamberg berättar om ett annat fall.

– Vi blev larmade till en patient som tyckte att vi inte vårdade henne på det sätt som hon ville. Hon var ute efter våra läkemedel. Det visste vi, vi pratade med henne och tog alla parametrar och det var lugnt och fint. Sen blev hon jättearg. Vi försökte ändå prata med henne och lugna, försökte komma fram till en kompromiss, men det gick inte. Så hon blev arg och slängde ett bord och grejer, hotade oss med att hon hade vapen. Då tryckte vi på överfallslarmet.

Polis och ytterligare en ambulans kom till platsen.

Just det här fallet illustrerar också hur det kan vara att jobba på en mindre ort. Patienten kände till Marie sedan innan och började skrika hela hennes namn och nämnde Maries barn.

– Och så är vi mer ensamma här. I storstaden har man alltid en polisbil ganska nära, säger Jörgen.

Ambulanssjukvårdarna vi talar med i Falköping är ense om att mörkertalet när det gäller anmälningar till Arbetsmiljöverket är stort. En del saker anmäls bara till polisen och var ska man dra gränsen för vad som är ett tillbud och inte?

– Det som andra tycker är hot och våld är nästan vardag för oss. Kanske inte varje arbetspass, men det händer väldigt ofta att någon är hotfull verbalt mot en, säger Marie Lamberg.

Tycker ni att arbetsgivaren borde göra mer?

– Jag tror inte att de kan göra mer, säger skyddsombudet Stefan Larsson.

Han berättar om en hot- och våldsutbildning där person­alen har lärt sig att jobba förebyggande men också konkret självförsvar. Alla är utrustade med överfallslarm och det finns också möjlighet att ställa ambulansen och få kamratstöd så fort ett allvarligt tillbud sker.

– Och det ska man nog utnyttja när det finns. Det känns ganska skönt efteråt när man har pratat igenom en situation, säger kollegan Monica Abrahamsson, som också hon har varit utsatt.

De har alla stor erfarenhet av yrket och menar inte att det har blivit mer hot och våld över tid.

– Hot och våld finns där och är en del av vårt jobb, vi måste handskas med det. Det går aldrig att få bort helt eller lagstifta bort. Det får vi nog ta, men för det ska vi inte acceptera det, säger Jörgen Roslund.