Här får döende leva in i det sista

|Marion Englaborn och Gunilla Svensson ­arbetar med döds­sjuka patienter på Högsbo sjukhus i Göteborg. Men på deras avdelning står livet i fokus.

Att lära känna en människa som man vet ska dö – ­vänjer­ man sig någonsin vid det?

Doften av socker­kaka och nybryggt kaffe letar sig fram till ­bordet där Marion Englaborns fråga blivit hängande i luften.

– Nej. Det drabbar en på så många plan, inte minst existentiellt, men att få hjälpa andra att leva tills den dag de dör är otroligt givande, svarar Petra Lindquist.

Sittande i ett hav av gula, orangea och röda lönnlöv binder specialistundersköterskorna kransar tillsammans.

Hösten har satt sin prägel på rummen här inne på Högsbo sjukhus, där landets enda heltidsöppna palliativa dagvård finns. Patienter med livshotande sjukdomar, men som är tillräckligt pigga för att orka mer än medicinska behandlingar, kan komma hit dagtid.

”Att se människor utvecklas oavsett skede i livet är så inspirerande.”

Avdelningen andas allt annat än sjukhus med sina återbruksinköpta möbler, välfyllda bokhyllor och travar med olika konstnärsmaterial. Att med små medel trolla fram en inspirerande miljö har inneburit hårt jobb sedan dagen de tog klivet in på en öde – och ostädad avdelning. Det är ett drygt halvår sedan portarna slogs upp för besökarna och här råder fortfarande experimentverkstad.

– Att se människor utvecklas oavsett skede i livet är så inspirerande, säger Marion Englaborn och gör en svepande gest över rummet.

Vart än man vänder blicken syns exempel på besökarnas kreationer. Som drakäggen av betong och de nymålade sidensjalarna som ligger på tork.  

Arbetet med palliativa patienter handlar ofta om att lindra smärta och andra symptom. Här är det annorlunda. Personalen hinner också jobba med det som är friskt hos personerna som besöker dagvården. Därför är avdelningen uppbyggd för att väcka lusten att skapa – lusten till liv. Till och med den välbekanta doften av sockerkaka finns här av en anledning.

– Här badar vi i mättat fett.

”Alla dieter och kostråd sätts ur spel här. Den mat som besökarna orkar äta ska vara en njutning.”

Dietisten Nina Uhlebäck som förverkligar besök­aren Björn Alfredssons drömmar om kåldolmar, oxrullader och korvstroganoff skräder inte orden.

– Alla dieter och kostråd sätts ur spel här. Den mat som besökarna orkar äta ska vara en njutning. Att få en maträtt man älskar, men inte längre orkar laga, kan betyda mycket.  

På många vis är också besökarnas önskemål det pulserande hjärtat i verksamheten.

– Det är inte längre patienten i 6:an som önskar sig något utan hen som blivit din vän, säger Marion Englaborn.

I stressen på en vanlig avdelning kan jargongen göra patienterna både identitets- och könlösa i sina blågråa kläder och identiska sängar. Här finns ­tiden att skrapa mer än på ytan och se personen bakom sjukdomen. Marion Englaborn pekar på sin regnbågsfärgade namnbricka som är en symbol för avdelningens arbete med HBTQ-frågor.

– Om vi menar allvar med att skapa en öppen och tolerant miljö, där vi verkligen ser individen för den hen är, måste man också jobba normkritiskt.

”Jag var skeptisk till en början, men nu längtar jag efter tisdagsträffen så snart jag går härifrån på fredagen.

Att ge svårt sjuka en chans att bryta sin isolering och hitta kraften att leva är inte okomplicerat. Dagsformen styr hur många som orkar komma och det är inte heller helt lätt att nå ut till rätt personer. Björn Alfredsson som precis avslutat målandet av sin sjätte sidensjal hittade i alla fall hit till slut.

– Jag var skeptisk till en början. Förstod inte alls vitsen med detta, men nu längtar jag efter tisdagsträffen så snart jag går härifrån på fredagen. Det betyder så mycket.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2016-12-09 14:24