Musikern Laurie Anderson har gjort en vacker film som är mer en konstupplevelse än en film i traditionell bemärkelse. De overkligt vackra naturfotografierna som rör sig långsamt, ibland med musik, och Andersons egen behagliga berättarröst för mina tankar till meditation, och senare i filmen tar hon också in tankar från buddism och tibetansk lära.
Med filmen väver Anderson samman fragmentariska tankar och bilder om livet och döden, naturen och staden, inre och yttre händelser. Framför allt handlar det om hennes älskade hund, Lolabelle, som har dött. Vi får bland annat se hur New Yorks regniga gator ter sig från en hunds perspektiv och hur rat terriern Lolabelle spelar piano.
Filmen är inte lång men ändå lite tålamodsprövande. Vi är väl helt enkelt ovana vid den här typen av långsamhet. Man bör nog ha en kärlek till hundar och en viss tolerans för, ursäkta mig, ”flum” för att uppskatta den här filmen. Jag har det och jag tycker om den.
