Helenas två världar

Det är en blåsig dag i skärgårdskommunen Sotenäs. Västan ligger på och det går vita gäss ute på Skagerak. Kommunen är en av många i Sverige som saknar en fulltalig heltidsräddningstjänst, i stället finns det ett par heltidare, resten täcks upp av deltidsbrandmän, personer med andra jobb som var fjärde vecka har jour och då är beredda att rycka ut när larmet går.

Helena Götherström har varit i gång sedan klockan sju i morse. På ett av sina jobb vill säga, det som undersköterska inom hemtjänsten. Men hela veckan har hon också haft jour som deltidsbrandman.

Allt började med att räddningstjänsten i Sotenäs sökte nya deltidsbrandmän, eller ”RIB:are” som det också kallas, räddningstjänstpersonal i beredskap. Helena hade vänner som redan jobbade som deltidsbrandmän och hade länge tänkt tanken att jobbet kanske var något för henne.

– Jag tycker att det är fantastiskt roligt att hjälpa andra människor och så tycker jag om när det händer något. Jag sökte.

Testerna inbegriper bland annat ett klaustro­fobi­prov, att rulla ut hundra meter tung slang och ett niominutersrace på ett lutande löpband iklädd full mundering och med 20 kilo syretuber på ryggen.

– Jag var så nervös …

Men hon klarade det och kom efter en två veckor lång preparandkurs in på den statliga Räddningsskolan i Skövde. Utbildningen varade från januari till maj och hon beskriver tiden där som den lyckligaste i sitt liv.

– Det var så jäkla roligt! En mycket bra utbildning med fantastiska lärare.

”Jag har lärt mig att ta i och är inte rädd för lite skit under naglarna.”

Som alla brandmän älskar hon att röra på sig, en förutsättning för yrket. Hon tränar åtminstone varannan dag och sporten framför andra är ridning, hon har suttit på hästryggen sedan hon var fyra år gammal.

– Jag har lärt mig att ta i och är inte rädd för lite skit under naglarna.

Arbetet är alltså ett slags beredskapstjänst. Det ger inte full lön, pengarna man får är 4 006 kronor den veckan man har jour och så tillkommer en mindre ersättning för faktisk utryckning. Jour har Helena var fjärde vecka. Då kan hon inte lämna hemkommunen, utan ska med fem minuters varsel kunna rycka ut och släcka bränder och åka på alla slags larm. Det innebär också att hon just den veckan inte kan ta exempelvis duschar när hon jobbar inom hemtjänsten, eftersom hon måste kunna lämna allt för handen och rycka ut direkt. Jourveckorna blir det därför mer av vårdbiträdessysslor för Helena, som att städa.

Den gångna veckan var mer händelserik än normalt, det blev åtta larm och redan tidigt fick Helena vara med om att släcka en brand på en stor restaurang i Kungshamns grannsamhälle Bovallstrand. Action direkt alltså, något som passar henne.

Hon säger att kombinationen undersköterska – brandman har många fördelar. Inte minst när man åker på så kallade IVPA-larm. Förkortningen står för ”I väntan på ambulans” och innebär att räddningstjänsten blir utdirigerade till exempelvis patienter med hjärtstopp.

– Det händer att jag känner igen patienterna från mitt jobb i hemtjänsten och kan deras sjukdomshistoria.

Och med 15 års erfarenhet från vården har hon mött alla sorters personer och är bra på att ta människor.

Vad tycker du bäst om, att vara brandman eller att vara undersköterska?

– Det är faktiskt lika givande båda två.

Jag frågar Helena vad hon tror att hon gör om tio år.

– Jag kan tänka mig att jag är kvar här och är säker på att jag fortsätter som brandman. Men jag kan också tänka mig att jag har pluggat till sjuksköterska och jobbar inom ambulansen. Det lockar!