Det går inte att vara oberörd.

I boken ”Vad hände med barnen?” (Forum bokförlag) följer Eva F Dahlgren flera barnhemsbarn och fosterbarn i början av förra seklet, några från födsel till död.

Många omhändertas tidigt, en del redan som nyfödda. Arkiverade brev, ansökningar och beslut blir viktiga pusselbitar för att måla upp hur de påverkas av lagar och människosyn. Brev från omhändertagna barn som längtar efter att hitta föräldrar och släktingar men aldrig lyckas. Brev från föräldrar som vädjar om att få tillbaka sina barn. Avslag från barna­vårdsmän som menar att föräldrarna inte duger.

I ett beslut står det ”Föräldrarna är varmt fästade vid barnen och göra sitt bästa för dem. Moderns förmåga är dessvärre ringa.” Barnen placerades på barnhem, hos privata stiftelser, i fosterhem eller på anstalter för sinneslöa beroende på vilket skick de bedömdes vara i fysiskt och psykiskt. Många steriliserades eftersom myndigheterna menade att det kunde skada samhället om de fick egna barn.

Eva F Dahlgren har gjort till sin roll att skriva historien om alla dem som tvingades ställa sig på botten av samhället under första halvan av 1900-talet. Tidig­are har hon skrivit om kvinnor som blev stämplade som prostituerade och om alla dem som rasbiologer undersökte, mätte och värderade.

En av stiftelserna hon beskriver i ”Vad hände med barnen” ligger på Gålö i Stockholms skärgård. Där ligger i dag ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Jag kan inte låta bli att undra vem som skriver om vår tid i framtiden? Precis som jag undrar vad i vår tid som framtiden kommer att ta avstånd från?