Hur förklarar man flykt för barn?

|Vi är skyldiga barnen att prata med dem om flykt och visa att vi bryr oss, säger barnläkaren Lars H Gustafsson. Och där kan barnboken vara ett viktigt verktyg. Författaren Pija Lindenbaum är aktuell med en barnbok om hundar som flyr.


Lars H Gustafsson.

Barn förstår mer än vi tror. Det går inte att mörka hur världen ser ut, säger barnläkaren och författar­en Lars H Gustafsson när vi träffas under Bokmässan i Göteborg. Han är väldigt tydlig med att det är viktigt att vi vuxna, både föräldrar och förskolepersonal, reagerar på svåra saker som händer i vår närhet, till exempel att människor tvingas fly från sina hem. Barn blir berörda om de ser andra barn som har det svårt. De kollar in de vuxnas reaktioner.

– Det första vi är skyldiga barnen är att reagera. Man kan säga ”vad ledsen jag blir, så ska ingen behöva ha det” och förklara vad som händer. Man berättar det man vet. 

Lars H Gustafsson har skrivit mycket om medkänsla. Han säger att om vi vuxna säger saker som ”det där ska du inte bry dig om” i stället för att förklara vad som sker så motarbetar vi barnets medkänsla.

– Nästa steg är att handla, för barnet kommer att undra vad vi kan göra. Man får visa barnet att man bryr sig, man kan inte göra allt men man kan göra något.

Lars tipsar om att vända sig till kyrkan eller organisationer som jobbar för flyktingar eftersom det är tufft att göra något på egen hand. Man kan skänka kläder, ge ett bidrag eller bli värdförälder om man hellre vill hjälpa på plats i exempelvis Syrien. 

”Vi har sett att på en del förskolor och boenden så funkar det inte som det borde. Man hamnar i etiska dilemman och det är jättesvårt för en enskild medarbetare att hantera, och då orkar man inte.”

Första mötet med barnet är väldigt viktigt eftersom det är något som barnet kommer att minnas, säger Lars. När barnet kommer till en förskola eller mottagningscentral får vi inte se bekymrade ut.

Hur ska vi möta barnen?

– Som du tar emot din bästa vän som du inte har sett på länge, säger Lars och lyser upp samtidigt som han slår ut med armarna.

Detta och annat skriver Lars H Gustafsson om i ”Möta barn på flykt – Enkel handbok för alla”. Boken ska vara en hjälp för alla i Sverige som möt­er barn på flykt: anställda på flyktingboenden och förskolor, i sjukvården eller medmänniskor. Boken tar upp sådant som är bra att veta om barn i kris, vad man kan göra för att hjälpa, men också vad de som jobbar med flyktingar kan göra för att behålla sin arbetsglädje. 

– Vi har sett att på en del förskolor och boenden så funkar det inte som det borde. Man hamnar i etiska dilemman och det är jättesvårt för en enskild medarbetare att hantera, och då orkar man inte. Man behöver handledning, stöd och en bra arbetsledning.


Pija Lindenbaum.

Som skolläkare skrev Lars H Gustafsson ut barnböcker på recept. De kunde handla om döden eller självmord och blev en viktig hjälp för barn som varit med om något svårt. Nu kommer flera barnböcker om flykt, vilket kan vara ett bra sätt att börja prata med barn om flyktingfrågan. En som är van vid att skriva om svåra ämnen för barn är författar­en Pija Lindenbaum, som är aktuell med ”Pudlar och pommes”. Den handlar om tre hundar som får brist på potatis samtidigt som en stor bumling slår sönder deras pool. De gör en farlig resa i en alldeles för liten gummibåt och kommer till ett nytt land där de möter flera snälla pudlar, men också en dum pudel som inte vill dela med sig.

– Det finns ju dumma pudlar överallt. Det finns för många dumma pudlar, men det finns fler snälla än dumma hos oss, säger Pija Lindenbaum.

– Min bok handlar mer om mottagandet än om flykten. På så vis blir vi mer indragna i historien, för vi är de som tar emot. Eller avvisar. 

”Jag tror att barn har ett stort rättspatos. De kanske inte har lust att dela med sig alla gånger, men när de ser det utifrån ser de när någon blir orättvist behandlad.”

Tidigare har Pija Lindenbaum mest skrivit om sin egen barndom, om rädsla och oro, men nu kände hon att flyktingsituationen var så angelägen att hon ville göra en bok om den. 

– Barn vet ju inte hur asylpolitiken fungerar, så de reagerar väl som de gör när någon inte får vara med. Jag tror att barn har ett stort rättspatos. De kanske inte har lust att dela med sig alla gånger, men när de ser det utifrån ser de när någon blir orättvist behandlad.

Fotnot: Illustrationen ovan är gjord av av Jan Birck och hämtad från hans och Kirsten Boies nyutgivna bok ”Allt blir säkert bra igen” om en familj på flykt.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2016-11-15 07:00