Det är sent femtiotal och Sputnik har gjort sin resa runt allas vår blå och vackra jord. Världen skälver men i Växjö är allt lugnt. Jag är väl 4-5 år och kryper runt bland mossa och ris i blåbärsskogen. En bit bort sitter min mamma, pappa och farfar på varsin sten. Bakom dom tornar en bronsåldersgrav upp sig.
  – Du ser ut som Putte i blåbärsskogen, säger min pappa och ler.
  – Ja, snart är hela du blå, säger min mamma.
  – Plocka du en mugg blåbär åt mig så ska du få en peng, säger min farfar. En stor peng, tillägger han.
  Det här nog mitt första jobb och när den emaljerade muggen är full får jag en hel krona av min farfar.
  – O, tack, mumlar jag och tittar på gubben på kronan. Är den verkligen min?
  – Ja, den är din, säger min farfar. Bara din. Den har du förtjänat väl. Men slösa inte bort den på polkagriskarameller. Spara är bäst! Det vet du väl?
  Mamma och pappa skrattar.
  – Ja, lyssna på farfar nu!
  Jag kramar min silverpeng hårt, hårt, men vet nånstans långt inne i mig att det här med att spara är jag kanske inte så bra på. Jag är lever nog mest för dagen och kommer väl alltid att jag göra så.
  – Nej, nu går vi tillbaka till stugan och farmor, säger min farfar och reser sig upp. Jag tror att det är åska i luften. Rejäl augustiåska.
  Vi går tillbaka till den faluröda stugan. Jag håller min pappa i handen. I min andra hand håller jag min första lön. Om en vecka eller så är den säkert utbytt mot polkagriskarameller och en och annan seg råtta. Pappa släpper min hand och klappar mig på huvudet.
  – Du är duktig du, Björn, säger han.
  Sen tar han min hand igen och livet är vackert och enkelt och jag vill att det alltid ska fortsätta att vara så.