Ingen gala hölls mot ungdomsvåld och ingen upprördhet hördes från politiker.
Det är som att våldet uppfattats som normalt och närmast acceptabelt. Istället fylls tidningarna av fascinationen över den organiserade brottsligheten, och billboardsen på stan av reklam för filmen Snabba cash.

Tystnaden efter skottlossningen i Fittja pekar mot en sanning som borde vara obehaglig för varje demokrat: nyhetsvärdet av ett människoliv är beroende av vart de drabbade bor.
Inte så att man inte diskuterar förorten, men då gör man just det – en skottlossning i Fittja blir en ”förortshändelse” och och blir en bit i pusslet utav bilbränder och upplopp.

En våldshändelse någon annanstans, säg en dödsmisshandel på Kungsholmen, blir istället en egen händelse.
Till Kungsholmen förväntas alla konsumenter av medier och åskådare av det politiska samtalet ha en relation, ingen tänker sig att en våldsyttring ger en bild av det vanliga livet på ön, medan Fittja är något man pliktskyldigt ”åker ut till” när något dramatiskt har hänt. Som om de boende i förorten inte läser tidningen själv.

Det hela blir till en myt om förorten, en myt om storslagen undergång, utanförskap och revanschbegär. Det finns en lockande dramatik i den myten, och därmed blir den givetvis attraktiv, inte bara som fantasi utan också som stoff att bygga människors uppfattningar om sig själva och deras idéer om andra.
Men det är en myt.

På samma sätt som myten om Stureplan är en pappkuliss bakom vilken osäkra barn från samhällets övre skikt gömmer sig så är myten om förorten också en pappkuliss bakom vilken andra osäkrabarn kan gömma sig. Och framför kulisserna är vi andra, journalister inkluderat, och bygger oss en soffa av fördomar att sitta i när vi tittar på det hela.

Det intressanta är att vi i Sverige förut hade en helt annan myt, om en helt annan sorts förort. Det var 30-talets snygga funkisstad eller 50-talets ABC-stad som var en del av folkhemmetsmyten: Det välordnade området där den unge arbetaren i skjorta och slips satt vid skrivbordet på kvällen och läste på till ingenjör medan den nyköpta SAAB-bilen stod trygg ute på parkeringsplatsen.

Men det Sverige vi hade då var också ett Sverige där den gemensamma drömmen om framtiden var drömmen om ett samhälle där alla var inräknade.

Att andra myter fått fäste beror på att vi nu lever under trycket av en annan samhällsdröm. Och när krisen då når förorten når den därmed inte samhällets ekonomiska växthus, utan de fattigaste områdena i Sverige.

Krisens dramaturgi blir till slut förortens. Först drabbades de med pengar på börsen, men nu har massiva statliga satsningar räddat deras pengar och kurvorna vänder upp igen. För att rädda kvartalsrapporterna har företagen genomfört massiva avskedanden. Under 2009 blev 343 människor arbetslösa – varje dag. Den tredje dominobrickan faller nu när staten ska betala kostnaderna för arbetslösheten och krisinsatserna. Man har redan försämrat a-kassan och sjukersättningarna.
Nu skär man ner på skolor och äldreboenden, man lägger ner fritidsgårdar och sparkar lärare.

Detta svider i de områden som aldrig fått hämta sig sedan krisen på 1990-talet, där arbetslösheten hela tiden varit hög och fattigdomen ständigt närvarande. Vi minns krisen på 1990-talet och vilken uppgivenhet den ledde till. Plötsligt förvandlades sådant som tidigare varit självklarheter till exklusiva privilegier. Ungdomsarbetslösheten stabiliserades vid tvåsiffriga tal, bostadsmarknaden klämde in människor i trångboddhet.
När verkligheten är dyster får myten livskraft.

Det är i utslagningens miljö de kriminella gängen som nu fascinerar har mångdubblats. I början av 1990-talet gjorde Rädda Barnen en enkät bland skolbarn i Rosengård, 80 procent uppgav då att de var rädda för våld minst en gång i veckan. Det är de barnen som nu växt upp och funnit vägar att avväpna sin rädsla. Samhället gav aldrig beskydd, men ingen ger sig ostraffat på den som har en gängtillhörighet. Medan andra arbetsmarknader stängdes, öppnades en ny. Den kriminella arbetsmarknaden är alltid öppen.

Vad vi ser är embryot till hur staten möts av en konkurrerande maktapparat, med egen regler och en egen rättsordning. En apparat som stärks varje gång myten får ny näring. De allra flesta människor i Sverige väljer att visa sitt missnöje mot den nya tidens nedskärningar på demokratiska sätt. När förvaltningshuset i Rinkeby ska rivas eller Aspudsbadet läggas ner så protesterar folk högljutt och engagerat. Men man möts av oförstående politiker som på så sätt ger hopplöshetens gäng, med namn som Fucked for Life, nya rekryter.

Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste bestämma oss för om vi vill ha ett samhälle av fördomar eller ett samhälle av verklighet. Om vi vill ha ett samhälle byggt på de rikas rädsla och de fattigas bitterhet, eller ett samhälle byggt på idén om något slags gemenskap.

Skotten i Fittja ekar i våra huvuden, inte enbart för det hemska i själva händelsen, utan för hur bristen på reaktioner bidrar till att göra verklighet av myten om den farliga förorten.
Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte.
Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha.
Vi måste bestämma oss för om vi vill ha ett samhälle av fördomar eller ett samhälle av framtidstro.
Om vi vill ha ett samhälle byggt på de rikas rädsla och de fattigas bitterhet, eller ett samhälle byggt på idén om någon slags gemenskap.